| Publicerad 1950 | Lämna synpunkter |
ORIENTERING or1iente4riŋ l. ωr1-, äv. å1– l. ω1-, l. -jen-, i Sveal. äv. -e3riŋ2, r. l. f.; best. -en; pl. (i bet. 8 slutet, 11) -ar.
A. i fråga om topografiska förh. samt i därmed närstående bet.
1) (med prägel av fackspr.) i fråga om kyrka: förhållandet l. egenskapen att vara orienterad (se ORIENTERA 1). TT 1894, Byggn. s. 50.
2) (med prägel av fackspr.) i fråga om karta: (kartbildens) inriktning (angiven t. ex. gm vinkeln mellan nord-sydlinjen o. kartans kant); jfr 3. NF (1888). Nordenskiöld Periplus 48 (1897). Kartan (har) fått en sned orientering; gradnätet lutar med 12°. AtlFinl. 32 b: 4 (1899).
3) (ngts längd)riktning (i förh. till ett visst väderstreck); jfr 2; jfr ORIENTERA 3. Kyrkor med sådan orientering, från SV till NO, finnas ännu. Hildebrand Medelt. 3: 177 (1900). Ymer 1939, s. 289.
4) (i fackspr.) i fråga om mätning o. d. i terräng: (fastställande av) en punkts läge (i förh. till andra terrängdetaljer). Fixpunkternas läge i naturen, eller s. k. orientering. Fennia I. 1: 13 (1889). Då en noggrannare orientering av en viss terrängdetalj skall utföras, sker detta (osv.). SvGeogrÅb. 1933, s. 139.
5) (enst.) om den riktning man i en viss tid l. hos ett visst folk låter (systemet av de olika) väderstrecken ha. Att de forntida nordborna använde en speciell orientering innebärande en stark förskjutning av väderstrecken medsols. Fornv. 1941, s. 286.
6) klarhet över l. vetskap om var man befinner sig l. hur väderstrecken ligga l. terrängföremåls (l. byggnaders osv.) identitet l. inbördes läge. En säker orientering på himlahvalfvet. PedT 1896, s. 221. Tappa orienteringen. Victorin Örnung. 126 (1932).
7) handlingen l. värksamheten att klargöra för sig (l. ngn) var man (resp. han) befinner sig l. att fastställa väderstreckens läge l. terrängföremåls identitet o. d. THästv. 1868—69, s. 35. Åtgärder i syfte att försvåra fientliga flygares orientering. SFS 1937, s. 916.
8) (ny anv.) förflyttning från en punkt i terrängen till en annan (med hjälp av karta o. kompass); särsk. om dylik förflyttning bedriven enl. bestämda regler ss. en art av (tävlings)idrott; orienteringslöpning. IdrIMar. 1935, s. 151. — jfr LINJE-, NATT-ORIENTERING. — särsk.: orienteringstävling. IdrBl. 1924, nr 141, s. 2. Tiselius vann Äppelvikens orientering. SvD(A) 1934, nr 266, s. 15.
B. bildl.
9) (ngns, ett lands o. d.) inriktning i politiskt l. kulturellt l. religiöst avseende (i sht i förh. till en bestämd makt l. maktfaktor l. grupp l. åskådning o. d.). Politisk orientering mot väster (öster), västlig (östlig) politisk orientering, (strävan att vinna) mer l. mindre intimt politiskt samgående med en l. flera makter i väster osv., politiskt närmande till västmakt(er) osv. Kjellén Storm. 1: 155 (1905). Paracelsistisk orientering. JNordström (1924) hos Stiernhielm (SVS) II. 1: 150. (Den finländska) regeringens .. orientering åt Skandinavien. GHT 1935, nr 285, s. 5. Svearikets orientering åt väster omkring år 1000. Fornv. 1944, s. 171.
10) handlingen l. värksamheten att skaffa sig en översiktlig kunskap i en viss fråga l. på ett visst område l. att göra sig hemmastadd l. finna sig till rätta på ett visst område o. d.; äv.: (översiktlig) kunskap (o. kringsyn), hemmastaddhet. Rein Psyk. 1: 375 (1876). Kännbara brister i den historiska orienteringen. JNordström (1924) hos Stiernhielm (SVS) II. 1: 22. SvGeogrÅb. 1927, s. 220.
11) (handlingen l. värksamheten att ge ngn en) översiktlig l. kortfattad redogörelse (för ngt); redogörelse l. beskrivning varigm ngn (på ett förberedande l. översiktligt o. stundom mindre grundligt sätt) insättes i en fråga l. ett läge o. d.; särsk. mil. om (handlingen l. värksamheten att ge en) redogörelse för det taktiska läget o. d. SvLittFT 1838, sp. 556. Order till truppförband, afsedt att bilda förpost, skall innehålla: erforderlig orientering (osv.). FälttjRegl. 1900, s. 82. Efter denna kanske alltför långa orientering vilja vi hugga in på ämnet. Berger SvAmMed. 70 (1916). Swensson Willén 33 (1937).
(7, 8) -FÖRMÅGA. förmåga att orientera sig l. att finna rätt väg i obekant terräng o. d. BtRiksdP 1873, I. 1: nr 1, Bil. 3 a, UnderdMem. s. 16. Fåglarnas orienteringsförmåga. SvNat. 1933, s. 119. —
(7, 8) -KARTA. karta använd vid orientering(slöpning); äv.: översiktskarta. SvGeogrÅb. 1927, s. 23. —
(7, 8) -KOMPASS. TurÅ 1915, s. 293. (8) -LÖPARE, m.||ig. person (i sht organiserad idrottsman) som idkar orienteringslöpning, orienterare. Kragh Kartläsn. 20 (1928). —
(8) -LÖPNING. (tävlings)idrott där man med hjälp av karta o. kompass (till fots l. på skidor) skall tillryggalägga en viss sträcka (vanl. i skogsterräng), varvid man vanl. har att passera (en l.) flera kontrollstationer mellan start o. mål; äv. om tillfälle (tävling) då dylik idrott utövas. NordIdrL 1900, s. 397. —
(7, 8) -MARSCH. mil. marsch (genom skogsterräng) avsedd att uppöva l. vara ett prov på förmågan att uttaga o. hålla riktningen från en punkt till en annan. LandstMann. 1918, nr 3—4, s. 3. —
(7) -MEDEL. —
(7) -PUNKT. markerad terrängformation l. byggnad o. d. med vars hjälp man (lätt) kan orientera sig l. som lätt kan återfinnas på en karta. Torpson Eur. 2: 150 (1896). —
(8) -SÄSONG. tid på l. del av året då orienteringslöpning (företrädesvis) bedrives. Upsala(A) 1927, nr 210, s. 7. —
(7) -TAVLA. stor upplysningstavla uppställd ett stycke från en vägkorsning o. försedd med en figur som snabbt o. åskådligt orienterar den vägfarande om vägarnas riktning. Gustafsson InstrKörk. 56 (1936). —
Spalt O 1261 band 19, 1950