| Publicerad 1950 | Lämna synpunkter |
ORKESLÖS or3kes~lø2s, äv. ORKLÖS or3k~ lø2s, förr äv. ORKELÖS, adj. -are. adv. -T.
1) (numera föga br.) som icke företager sig ngt, som icke har ngn sysselsättning, sysslolös, ovärksam, oföretagsam; svårt att skilja från 2; jfr ORKA, sbst. 1, ävensom ORKA, v. 1. Ingen .. (får vara) ledigh, orckelöös, och uthan Arbete i Gården, som Helsan hafwer. Brahe Oec. 68 (1581; uppl. 1920). Han wille inthz arbeta, uthan gå orklöös i bygden och spela kort. VDP 1668, s. 188. För varje anständig kvinna var det en hederssak att aldrig vara orkeslös. Rig 1918, s. 1. Hellström Storm 173 (1935). — särsk.
a) (†) i uttr. orkeslös ifrån (ngt), som icke sysslar med l. ägnar sig åt (ngt). Dalin Arg. 1: 43 (1733, 1754).
b) i utvidgad anv., om ngt sakligt; särsk.: som kännetecknas av sysslolöshet l. ovärksamhet. De Vilde, som äro dränkte i orklös ledsamhet. Knöppel Ön 42 (1748). (Den dygdige) är icke så mycket Almose-gifvare, (hvarigenom man stundom ej uträttar annat, än underhåller den orklösa lättjan). Norberg Dygd. Föret. 9 (1776). En orkeslös kväll följde han ändå med Gust och såg på Hamlet uppifrån andra raden. Siwertz Låg. 236 (1932).
2) (numera knappast br.) som icke har lust att arbeta l. anstränga sig l. företaga sig ngt, lättjefull, lat (se LAT, adj.1); svårt att skilja från 1. Man finner flere orkeslöse och försummelige Bönder, än the som äre arbetsamme och bofikne. Brahe Oec. 52 (1581; uppl. 1920). Är detta Göthers stam, / som släpar orkeslös sin matta lefnad fram? Tegnér (WB) 2: 65 (1811); jfr 3. Den orklöse .. dagdrifvaren grånar i sin oduglighet. Franzén Pred. 2: 116 (1842). Östergren (1934). — särsk. i utvidgad anv., om ngt sakligt; särsk.: som kännetecknas av l. beror på lättja. Orkelöös hand, giör arman man. Grubb 651 (1665); jfr 1 b. Eberhardt AllmH 2: 16 (1768). (Ryssens) orklösa beqvämlighet låter arbetet ankomma endast på Dragarena, men ej på sin arm. VetAH 1773, s. 205. Att icke deltaga i arbetet, var orklöst. Hildebrand Medelt. 1: 153 (1880).
3) om person, ngn gg om djur: som ingenting orkar (se ORKA, v. 2) l. som icke orkar mycket; som saknar krafter, svag, kraftlös; vanl.: som är svag l. kraftlös på grund av ålder, ålderdomssvag, (ålderdoms)skröplig, utsliten; äv. substantiverat. En siuklig och orkelöss hustru. VDAkt. 1662, nr 126. Afskedade orklöse Båtsmän som ej hafva landtbruk, äro befriade för mantalsafgift. Fischerström 4: 136 (1792). De fattiga orkeslösas bedröfliga belägenhet är en skam för månget kulturfolk. Schauman o. Christierson Gide 395 (1898). Den sjuke känner sig orkeslös. Svartz MatsmältnSj. 76 (1932). — särsk.
a) (†) med till l. med att o. inf.: som icke har krafter till (ngt) l. att göra (ngt); oförmögen till (ngt) l. att göra (ngt). Swedberg SabbRo 1369 (1687, 1712). Den som ålders tyngd till Syszlor orklös gör. SkrVSocLd 20: 131 (1693). Han har antingen ingen ting vetat, eller har han varit orklös at skrifva. Celsius 1Kyrkoh. 2: 354 (1785).
c) i utvidgad anv., om ngt sakligt (jfr b); i sht om handling o. d. Ifrån din Eben-thron, den lena dunet täcker, / Du (dvs. sömnen) ger en orklös vink och dignar åter ned. Adlerbeth Skald. 2: 115 (1798). Om .. en ny genombrytning sker på kunskapens område, blir en ofantlig massa af stagnerande, orkeslösa föreställningar qvar. Geijer I. 5: 264 (1820). Schück VLittH 1: 9 (1898). jfr (enst.): Det går väl an att vara vred, då man har någon med sig i grytan. Att koka där ensam är orkeslöst, hemskt. Bergman Farmor 282 (1921); jfr 4.
4) (i danskpåvärkat spr., föga br.) överflödig, onyttig, meningslös, fåfäng (se d. o. 2). Det är ett orkeslöst tidsfördrif att underhandla för Danmarks rätt med (Tyskland). SkandGazette 1861, sp. 98. Skolpojkars orkeslösa tvister om ”sista ordet” blott. Feilitzen Real. 2: 40 (1878, 1885).
1) till 1, 2, = orkeslöshet 1. Schroderus Os. 1: 202 (1635). Tilfälle, at tilbringa sin tid i orklösa och veklighet. Lagerbring 1Hist. 1: 395 (1769).
2) till 3, = orkeslöshet 2. Swedberg Cat. b 3 b (1709). Gud styre all arghet och osanning, och gifve mig nu i min Ålder och orkeslösa roo. VDAkt. 1722, nr 459. Möller (1807). —
ORKESLÖSHET l. ORKLÖSHET, r. l. f.
1) (numera knappast br.) till 1: ovärksamhet, sysslolöshet; äv. till 2: lättja, maklighet. Thet är och Vngfolcks Sedwane, / I årckelöszhetena löpa och Skena. Aschaneus HwsRegl. 20 (1614). För att kunna slå sig på orklöshet, var (Faust) .. alltför ärlig och samvetsgrann. Lysander Faust 29 (1875). Björkman (1889).
2) till 3: kraftlöshet, svaghet, skröplighet; särsk. om ålderdomsskröplighet. Deras uthmattadhe Creaturs orkelösheet. VDAkt. 1671, nr 97. Då orklöshetens tid nalkas. Palmblad Norige 373 (1846). 2SvKulturb. 7—8: 107 (1937). särsk.
a) (†) med att o. inf.: brist på krafter att göra ngt. Somblige (tigga) mehra af Lättia och Wanart, än som af någon årckelööshet at arbeta. SthmStadsord. 2: 44 (1686).
b) bildl. En lång fred .. föder .. oftast af sig en orklöshet i själen som (osv.). Gustaf III 1: 17 (1786). (Kampen står mot) den moraliska orkeslösheten. Hellström Malmros 279 (1931).
Spalt O 1290 band 19, 1950