Publicerad 1950   Lämna synpunkter
ORSA- ωr3sa~.
Etymologi
[ssgsform till ORSA, namn på ort o. socken i Dalarna]
ss. förled i ssgr, vanl. betecknande person l. föremål från Orsa socken.
Ssgr: ORSA-BO, m.||ig. Landsm. IV. 4: 5 (1918). —
-HEN. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) brynsten av orsasandsten; jfr blå-hen. Åstrand (1855). —
-KARL. Hülphers Dal. 159 (1761). —
-KULLA, f. jfr kulla, sbst.3 WoJ (1891). —
-LÄSARE. (förr) anhängare av en 1852 i Orsa begynnande religiös rörelse, som kännetecknades av bibelläsning, konventiklar o. opposition mot de i början av 1800-talet utkomna kyrkliga böckerna (katekes, handbok o. psalmbok) o. som senare mynnade ut i baptism. Lagergren AndlRörSv. 1: 92 (1855). —
-MÅL. språkv. jfr mål, sbst.1 4 a. Hülphers Dal. 172 (1761). —
-SANDSTEN~02, äv. ~20. lös, finkornig, fältspatsrik sandsten som brytes i nordöstra delen av Orsa socken o. som användes till slipstenar o. byggnadssten. Pettersson KartOrsa 18 (1892). —
-SJUKA. (i fråga om ä. förh.) om lungsjukdom (hos stenhuggare), orsakad av i lungorna inträngande stendamm; eg. o. urspr. om dylik sjukdom hos stenhuggare o. slipstenstillvärkare i Orsa socken. Huss SvEndemSj. 26 (1852). —
-SLIPSTEN~02, äv. ~20. av orsasandsten. UB 3: 60 (1873). —
-SOT, r. l. f. (†) = -sjuka. Huss SvEndemSj. 26 (1852).

 

Spalt O 1346 band 19, 1950

Webbansvarig