Publicerad 1951 | Lämna synpunkter |
O- ssgr (forts.):
ORYKTAD, p. adj.
1) (†) illa l. icke alls omskött l. vårdad l. ansad; vanskött, o-vårdad, vårdslösad. Eneman Resa 2: 8 (1712; om kanoner). Ogräs växer oryktat. Serenius Dd 4 a (1734). Murberg FörslSAOB (1791; om trädgård). särsk.
2) om (kroppsdel hos) djur, i sht häst: icke ryktad. JBureus (c. 1620) hos Lindroth Bureus 72 (i bild). Murberg FörslSAOB (1791). Walfridsson Luff. 129 (1933). —
ORYKTE. [till o- 2]
1) (föga br.) dåligt rykte (som ngn har l. får). Flickorna .. kunna redan nu, utan skada för orykte, själfva fria. NDAVL 1911, nr 308, s. 3.
2) (†) i uttr. förkasta l. förvita ngn (för) ett orykte, klandra l. häckla l. tala illa om ngn för en ful handling som han (falskeligen påstås ha) begått. G1R 16: 321 (1544). Därs. 322.
Spalt O 1378 band 19, 1951