| Publicerad 1951 | Lämna synpunkter |
ORÖRLIG ω3~rœ2rlig, i sht i poesi äv. 040 (orö´rlig Weste; i vers ∪ — ∪ Runeberg 2: 78 (1848), Snoilsky 4: 44 (1887)), adj. -are. adv. -A (†, Serenius Aaaa 4 b (1734, 1757)), -EN (†, Schroderus Os. 1: 777 (1635), Weste (1807)), -T (Humbla Landcr. 397 (1740) osv.). Anm. En ålderdomlig dativform orörligo förekommer substantiverad (i bet. 1 a α) i BoupptSthm 4/12 1678 (1670: tridingen så i rörliko som orörliko).
A. i fråga om rörelse i egentlig mening.
1) (utom i b numera i sht med anslutning till 2, 3) som det är svårt l. omöjligt att röra (från dess plats) l. att rubba; som icke kan sättas i rörelse; orubblig; förr äv. om hus o. d.: som man icke kan bringa i skakning l. darrning l. att vackla l. falla o. d.; äv. bildl. Framskepet bleeff stondandes fast på grwndet orörlighit. Apg. 27: 41 (NT 1526). Då iag orörligt huus mig bygger / På Dygd och Trooheets fasta Grund. Columbus OdaeSv. 33 (1674). Vthi Edz Sochn fins på en stoor orörlig steen Runor på 2 sijdor. Schück VittA 2: 407 (i handl. fr. 1682). (Han) begynte .. at darra. Hans fötter voro orörlige. Mörk Ad. 1: 208 (1743). Den orörliga .. delen (av en dörr). Rothstein Byggn. 501 (1859). — särsk.
a) i vissa mer l. mindre utvidgade l. bildl. anv. (jfr B).
α) (†) om egendom l. kapital o. d.: fast (se FAST, adj.1 9); om kapital o. d. äv.: fastlåst (se FAST-LÅSA 2 b); särsk. i uttr. rörligt o. orörligt (gods) o. d., lös o. fast egendom. G1R 1: 5 (1521). Alt thz the ege rörligit och orörligit. Skråordn. 125 (1536). Medh .. Hws förstås ens Orörligha godz och eghendom. L. Paulinus Gothus ThesCat. 129 (1631). Jern-Contoiret .. hvars Fond, genom den under de förflutne åren yppade penningebrist och Miss-Credit, blifvit orörlig. PH 9: 161 (1770). Jern-kontorets hus och inventarier samt andra orörliga tillgångar. (Agardh o.) Ljungberg I. 3: 192 (1853). Jungberg (1873).
β) (†) om egendom: som icke kan frånhändas ngn, som tillhör ngn beständigt. En orörlig Kronans egendom. HC11H 11: 6 (1668).
γ) (†) om person, i uttr. orörlig från ngt, som icke kan flyttas från l. bringas att lämna en plats. Emedan jag är lugn och orörlig från det ställe der ödet .. (placerat) mig. 3SAH XL. 2: 164 (1832).
δ) (†) om person: som icke sviktar l. ryggar tillbaka (inför ett anfall), orubblig; jfr 3 (6). Jag skulle .. vilja .. att I orörlige med fast fot emottagen fiendernas anfall. Kolmodin Liv. 2: 305 (1832).
ε) (†) om grund(val) för ngt: orubblig; jfr 5. KOF 1: 356 (c. 1618). (Hoppet) hafwer en orörligh grund, så wel som troon. Muræus Arndt 2: 403 (1648).
b) ss. adv.; svårt att skilja från 2. Murberg FörslSAOB (1791). (Överkäkens ben är) orörligt förenadt med kraniet. Nyström Talorg. 10 (1888).
Anm. till 1. Hos Schroderus Dict. 191 (c. 1635) översättes ordet med tyska Nicht zu berühren, lat. Intactilis.
2) som icke l. blott med svårighet kan röra sig l. utföra rörelser, som saknar (l. har dålig) rörelseförmåga; äv.: som (alltid) är stilla l. på samma plats. 2Mos. 15: 16 (Bib. 1541). Öfverflödig tross .. gör en armé .. orörlig. Lefrén Förel. 1: 207 (1818). Alla andra hittills kända kulbakterier äro orörliga och sakna cilier. Sundberg Mikroorg. 43 (1895). jfr: Att pupillen är orörlig, d. v. s. icke vidgas i mörker. Lundberg HusdjSj. 221 (1868). — särsk.
a) om person: som (på grund av sjukdom l. svaghet l. lyte o. d.) icke l. bl. med svårighet kan röra sig, som måste sitta l. ligga stilla; äv.: som (på grund av bristande övning l. fetma l. dyl.) är klumpig o. ovig l. ogärna utsätter sig för kroppsliga ansträngningar; äv. i utvidgad anv., om tillstånd o. d. Äro .. (inhyseshjonen) af ålder eller annan breck orörlige, ware för dagzwerken frij. KOF II. 2: 332 (c. 1655). Castrén Res. 2: 375 (1848; om tillstånd). Malmström Hist. 4: 259 (1874; om militära befälspersoner).
b) om himlakropp: som har ett oföränderligt läge, som icke flyttar sig, fix (jfr FAST, adj.1 11 a); särsk. (numera bl. tillf.) i uttr. orörlig stjärna, fixstjärna. Rålamb 4: 104 (1690). Warandes hwar och en Orörlig Stierna en Sol. Block Progn. 125 (1708). Emanuelsson Plut. 1: 22 (1842).
c) (enst., †) om (vanligt) hus l. liknande byggnadsvärk i motsats till mekanisk-teknisk anläggning. Alla de byggnader, rörliga eller orörliga verk, han .. fullbordat. Mörk ÅmVetA 1756, s. 19.
d) (†) om ur: som står l. icke kan bringas att gå; jfr 1, 3. Det Konst-Ur, som .. öfver hundrade år hade stått orörligt. 2SAH 4: 130 (1806).
e) (numera föga br.) i utvidgad anv., om helgdag l. kyrklig högtid o. d.: som varje år infaller på samma datum, fast (se FAST, adj.1 13). Schroderus Comenius 632 (1639). PH 5: 3180 (1752). 2NF 15: 525 (1911).
3) som för tillfället icke rör sig, som icke är i rörelse; som står (sitter, ligger osv.) stilla; om sak äv.: som hålles stilla; dels för att beteckna att ngn l. ngt icke flyttar sig (flyttas) från sin plats, dels för att beteckna att ngn l. ngt är i fullkomlig stillhet, dvs. att ingen (kropps)del röres o. d.; äv. ss. adv. Ehrenadler Tel. 2 (1723). At vi tyckte .. skeppet stod orörligit stilla. Humbla Landcr. 397 (1740). (Sandels) satt orörlig med tub i sin hand. Runeberg 2: 78 (1848). Då officerare .. inkomma i kasern-rummen, uppstiga soldaterne .. och stå orörlige. TjReglArm. 1858, 2: 118. Tvärt klipper .. (hertig Karl) af allt fjesk och snack. / Orörlig står man och stum. Snoilsky 4: 44 (1887). Orörlig som en stork vid ett råtthål. Strindberg TrOtr. 2: 270 (1890). Bolin KemVerkst. 47 (1942). jfr: Ingen Wåg kan blifwa / Orörlig vti Storm. Lucidor (SVS) 318 (1673). — särsk.
a) om öga l. blick: (som hålles) stilla; äv. ss. adv.; särsk. liktydigt med: oavvänt. Adlerbeth Æn. 91 (1804).
b) om ansikte: där icke en min röres; jfr STEL. Siwertz Varuh. 136 (1926). En gammal jungfru med ett strängt och orörligt rynkansikte. Heerberger NVard. 315 (1936).
B. i vissa mer l. mindre bildl. l. oeg. anv. av A (jfr 1 a).
4) (†) kem. o. fys. om (kemiskt) ämne o. d.: motståndskraftig l. indifferent (gentemot visst annat ämne l. viss påvärkan o. d.), som icke reagerar; oföränderlig, beständig; jfr ORÖRD 2 d. Bergius PVetA 1763, s. 75. (Kristallerna) Smälte på kol, skummade sig i början, och voro sedan orörlige mot hettan. VetAH 1770, s. 57. De Rogier Euler 3: 131 (1787).
5) (†) med abstrakt huvudord: som icke (kan) ändras; som det icke går att ändra l. sätta ur kraft, oföränderlig, som bibehålles oavbrutet; som ständigt vidmakthålles, beständig, förblivande; äv. (t. ex. om tystnad): obrottslig; äv. om beslut l. löfte l. påbud l. princip o. d.: orygglig (se d. o. 1 a); äv.: orubblig (jfr 6). Stiernman Riksd. 1381 (1660; om stadga). Dher på han loffuade een orörlig stadigheet (i sin trolovning). VDAkt. 1663, nr 427. Een .. orörlig Resolution, hwar ifrån Wij .. icke .. sinnadhe woro att afträda. Stiernman Riksd. 1427 (1664). Hoppet, at .. Rätt och rättvisan .. skola .. alt framgent behålla sitt orörliga bestånd. HC11H 15: 186 (1697). At vthransaka vthi Naturen .. at finna wissa och orörliga principer eller grundstycken. Hiärne Förb. 6 (1706; jfr a). Mörk Ad. 1: 50 (1742; om löften). Därs. 270 (1743; om domar). Höpken 2: 90 (1747; om trygghet). Mellin Nov. 1: 228 (1846, 1865). — särsk.
a) närmande sig l. övergående i bet.: som icke kan förnekas, som står fast, viss; oomkullrunkelig. Thett skrifften .. lärer .., att man genom troona allena vardher .. saligh, thett mosthe så bliffua fast och orörligit for alla menniskior .. och diefflar i Euighetenne. LPetri Oec. 35 (1559). En orörlig sanning. Murberg FörslSAOB (1791).
b) ss. adv. Alle Soknekyrkior eller Egendom på Landet skal blifwa orörligen hos the Biskopar som sådant innehafwa. Schroderus Os. 1: 777 (1635).
6) (†) om person l. ngns sinne l. hjärta o. d.: omöjlig att påvärka, som icke tar intryck (av ngt), oemottaglig (för ngt), likgiltig, ointresserad; särsk. i uttr. vara orörlig av l. för l. mot l. vid ngt, särsk.: icke bry sig om ngt, icke ge vika för ngt, vara oberörd av l. likgiltig l. okänslig för ngt; jfr ORÖRD 6. HCNordenflycht (1745) i SvMerc. 1763, s. 599. Hvarföre han .. emot åtlöje .. var aldeles orörlig. Lagerbring HistLit. 328 (1748). At denna yngling var .. icke .. orörlig, då han såg alla Sophias behageligheter. Ekelund Fielding 77 (1765). En syndare emot den H. Ande är för sin förhärdelse skull aldeles orörlig. Nohrborg 160 (c. 1765). Så borde Jag visserligen vara orörlig för alt allmänt väl, om Jag icke (osv.). PH 9: 104 (1769). (Han) var .. orörlig för hat och förföljelse. Wallquist EcclSaml. 1—4: 137 (1788). Orörlig af smälek och loford. Ödmann StrFörs. II. 2: 155 (1803). (Många) vända sig .. ifrån (Jesus) .. orörliga vid hans hotelser. Franzén Pred. 5: 75 (1845). jfr: Har jag varit orörlig åt den kärlek för lärdom, som ibland oss allmänt förspörjes? Höpken 1: 183 (1753). — särsk.
a) i uttr. orörlig till ngt, som icke kan förmås till ngt; jfr b. Emädan .. the Danske hölle sigh som orörlige till tractat. RARP 7: 198 (1660).
b) i fråga om övertygelse l. beslutsamhet o. d.: bestämd, orubblig, som står fast (vid ngt), ståndaktig; stundom övergående i bet.: envis, omedgörlig, obeveklig. Ehrenadler Tel. 550 (1723). (Paulus) blifver uti sin tro orörlig in tjl döden. Bælter JesuH 1: 40 (1755). (Han) eftergaf et af de fyra vilkor .. men för de öfrige artiklar var han orörlig. Dalin Hist. III. 2: 97 (1762). Jag (är) .. orörlig i min skyldighet. Gustaf III 2: 255 (1788). Lindfors (1824). särsk.
α) i uttr. orörlig från ngt o. d., som icke kan bringas att överge ngt, som står fast vid ngt l. ständigt tänker på ngt o. d. SalWijsh. 16: 11 (öv. 1536). Kol. 1: 23 (Bib. 1541). Herrarne voro orörlige från sit upsåt. Celsius G1 1: 35 (1746).
c) som icke beröres (av andras lidanden o. d.), oberörd; äv.: hård, obeveklig, som är utan barmhärtighet; äv.: som icke kan bli rörd, som aldrig känner rörelse; känslolös, okänslig. Lucidor (SVS) 325 (1673). Är en Far orörlig mot sitt Barn .. huru kan han .. sielf .. bedja (Gud om misskund). Kling Spect. Zz 4 a (1735). Hwilkens hjerta kan .. vara orörligt, när dygdige .. Medborgare tagas hädan? Kryger ÅmVetA 1770, s. 8. Jag har aldrig varit orörlig vid andras tårar. Björn Bill. 22 (1786). Dalin (1855).
2) till 2. Lefrén Förel. 1: 241 (1818). Magermän som stelnat till orörlighet i de mäst bisarra och hotfulla åtbörder. UNT 1924, nr 8590, s. 4. särsk. till 2 a. Calonius Bref 159 (1796).
3) till 3. Flensburg KyrklT 8 (1893; bildl.). särsk. till 3 b. Tvåkantig hatt öfver ansiktets mörka orörlighet. Levertin Diktare 107 (1898).
4) (†) kem. o. fys. till 4. (Kärls) eldfasthet och orörlighet för syror. Bergman ÅmVetA 1768, s. 32.
5) (†) till 6. Tilas ÅmVetA 1748, s. 22. En ädel orörlighet vid lyckans oförrätter. 1SAH 3: 72 (1789, 1802). Weste (1807).
Spalt O 1400 band 19, 1951