| Publicerad 1951 | Lämna synpunkter |
OSKÄLIG ω3~ʃä2lig, ngn gg 040 (o`skälig Weste), adj. -are. adv. -A (†, G1R 1: 1 (1521), Schultze Ordb. 4252 (c. 1755)), -EN (numera knappast br., UpplDomb. 3: 116 (1541), FörfDöfstUnd. 1889, s. 47), -T (Skogekär Bärgbo Klag. A 3 b (c. 1632) osv.).
1) oförnuftig l. oförståndig o. d.
a) om djur, ngn gg äv. om livlösa ting: som saknar förnuft (se d. o. 1), förnuftslös (se d. o. 1); äv. (i sht i formen osjälig) övergående i bet.: som saknar själ; i sht förr äv. substantiverat, i uttr. de oskäliga, (de) oskäliga djur(en). Oskælige creatwr. G1R 1: 49 (1523). Linné MusReg. IX (1754: de oskäliga). Slafvarne (i Sparta) behandlades grymt, ofta ej bättre än oskäliga djur. LbFolksk. 455 (1868). Smålänningarne bytte hustrur med danskarne, lika som man plägar handla med hästar och andra osjäliga kreatur. Strindberg SvFolk. 1: 418 (1882). Den gamla linden har stått länge nog och åtnjutit en vördnad, som icke tillkommer jordiska och osjäliga ting. Rydberg Vap. 178 (1891). Psalt. 73: 22 (Bib. 1917).
b) om person (jfr d): oförnuftig; oförståndig; oklok; numera bl. (tillf.) med anslutning till a: som saknar högre själsförmögenheter. Dalin Arg. 1: 195 (1733, 1754). Känden I (dvs. muhammedanerna i moskén) väl i luften, att en otrogen och därtill en oskälig varelse (dvs. en kvinna) hade lömskt beträdt det helgade området? Anholm Gog 226 (1895).
c) (†) med sakligt huvudord (jfr d) l. ss. adv.: som icke vittnar om (bevarat) sunt förnuft l. gott förstånd: oförnuftig; oklok; dåraktig; dum; jfr 2 c β. Titt hierta tagher til at tala oskäligh ting. SalOrdspr. 23: 33 (öv. 1536; äv. i Bib. 1541; Bib. 1917: förvända). At göra sig wissa owenner j fåfengian och vthan någon nytta, ded tycker mig at wara oskäligt. AOxenstierna Bref 4: 562 (1649). Murberg FörslSAOB (1791; adv.). Wallin Rel. 4: 365 (1838).
d) [jfr a] omänsklig; djurisk; bestialisk; rå; äv.: som är mot (den mänskliga) naturen, onaturlig; numera bl. ngn gg med anslutning till a. Them som hafwa hafft ett oskäligit lefwerne. Schroderus Os. 1: 243 (1635; i fråga om tidelagare). Then .. oskäliga skörachtigheeten. Muræus Arndt 1: 55 (1647; t. orig.: viehische). Här (i Colosseum) ha lejonen sönderslitit de kristna, här ha kejsare, kvinnor och plebejer, oskäligare än själva lejonen, fröjdat sina grymma ögon med det gräsliga skådespelet. Kihlman Deledda RegT 219 (1922).
2) obillig l. obefogad o. d.
a) som icke överensstämmer med en sund o. naturlig uppfattning om vad som är rätt o. billigt, icke skälig; särsk. (i sht om krav, pris, vinst, straff o. d.): som går för långt l. är alltför högt tilltagen, stundom: överdriven; förr äv. allmännare (utan tanke på brist på skälighet o. vanl. med starkare nedsättande innebörd): klandervärd l. gudlös l. otillständig o. d., äv.: som tagits l. erhållits på klandervärt sätt. En oskälig begäran, fordran. G1R 1: 31 (1521). The haffua en oskälig winning vtåff allt thet the köpa och selia. Därs. 7: 391 (1531). (Valdemar Birgersson) förde itt oskäligit liffuerne medt förachtelighitt quinfolk. OPetri Kr. 95 (c. 1540). Ej til detta Ert land äre vi som röfvare komne, / At der sköfla och taga med oss oskäliga byten. Nicander VirgÆn. 32 (1751). Att man gifver .. (den till hudstrykning dömde) oskäligt många slag. 5Mos. 25: 3 (öv. 1893). Oskälig hyresstegring. SFS 1920, s. 847. De handskrifter, som Stiernhielm fått låna .. och behållit en oskälig tid. Schück VittA 1: 182 (1932).
b) om person: som icke tar tillbörlig hänsyn till rätt o. billighet; obillig; orättvis; äv.: som icke tar skäl; oresonlig; numera nästan bl. (mera tillf.) i fråga om krav l. prissättning o. d. SalOrdspr. 10: 9 (öv. 1536). Tu will .. oskäligh wara, och neka thet som är clarare än solen. LPetri DialMess. 16 b (1542). (Det) synes oss, att .. (Joest guldsmed) är för mykit oskäligh medt then besoldningh han begärer. G1R 26: 160 (1556). Då folket icke längre ville lida att styras af en oskälig Konung. Afzelius Sag. 5: 80 (1843).
c) som saknar (giltig) anledning l. (godtagbara l. tillräckliga) skäl; grundlös; obefogad; omotiverad; äv. övergående i bet.: oresonlig; ss. adv.: utan fog l. (tillräckliga) skäl l. omotiverat o. d.; numera bl. (mera tillf.; jfr dock γ) med mer l. mindre tydlig anslutning till a. G1R 1: 1 (1521). När wi se på præsentem Europæ Statum, .. kan man icke oskäligt spå, at (osv.). HC11H 5: 66 (1671). (Jösse Erikssons gynnare vid hovet) intalade .. (konungen), att böndernas klagomål var oskäligt och upproriskt. Fryxell Ber. 2: 139 (1826). (Drottning Ulrika Eleonora d. y:s) oskäliga hat till sin systerson. Crusenstolpe Tess. 5: 353 (1849). Oskäligt anklaga ngn för själviskhet. Östergren (1934). — särsk.
α) (numera bl. tillf.) med konkret(are) huvudord: för vars inrättande l. erhållande l. bibehållande l. användning o. d. (godtagbara l. tillräckliga) skäl sakna(t)s; äv. (övergående i a): som anlägges utan hänsyn till berättigade krav på måttlighet l. sparsamhet o. d.; äv. om person: som icke gör skäl för sig o. d. Någhra öffuerflödige, oskälige, och ochristelige helgedaghar. LPetri 2Post. 259 b (1555). Alle skogar (bli) .. medh oskälige swedieland uthödde och förbrände. RARP 3: 76 (1638). (Trubetskoj) Gifwer Storfursten en owanligh och oskäligh Tittel. Widekindi KrijgH 592 (1671). Schönberg Bref 1: 94 (1772). Alexanderson Sartre FrihVäg. 2: 27 (1949).
β) (†) förnuftsstridig, orimlig; absurd; särsk. om skäl o. d.; jfr 1 c. 3Saml. 7: 91 (1670; om skäl). Borg Luther 1: 126 (1753). BL 11: 266 (1845).
γ) (fullt br.) jur. om rättegång: vartill (lagligen giltiga) skäl saknas, omotiverad. StadgRätteg. 1695, § 10. Förleder man, i sviklig afsigt, annan till oskälig rättegång; straffes med böter. SFS 1895, nr 67, s. 3. Kallenberg CivPr. 812 (1922).
d) i utvidgad anv., ss. förstärkningsord: förskräcklig, enorm o. d.; i sht ss. adv.; numera nästan bl. (mera tillf.) i fråga om höga priser o. d., oftast med mer l. mindre tydlig anslutning till a. Murberg FörslSAOB (1791). Han fick det oskäligt billigt. Björkman (1889). Oskäligt dyrt. Hammar (1936).
1) (numera bl. tillf.) till 1: egenskapen att vara förnuftslös (se d. o. 1) l. oförnuftig; äv.: oförnuft, dårskap. Desse (dvs. ”rytaren”, ”grinaren” o. ”fånen”) äro .. mänskliga Samlefnadens bestar, så kallade för deras Oskälighets skuld. Thorild (SVS) 3: 97 (1791); jfr 2. ÖoL (1852).
2) till 2: egenskapen att vara oskälig; obillighet; i sht förr äv.: oresonlighet; förr äv. allmännare: egenskapen att vara klandervärd l. otillständig o. d.; stundom äv. konkretare, om handling l. förfarande o. d. som visar l. utmärkes av dylik egenskap. OxBr. 1: 867 (1632). Schmedeman Just. 1405 (1695; konkretare, om otillständigheter). Att afgöra skäligheten eller oskäligheten af en granskning. Leopold 3: 151 (1798, 1816).
Spalt O 1443 band 19, 1951