| Publicerad 1951 | Lämna synpunkter |
O- ssgr (forts.):
OSTACKAD, p. adj. (mera tillf.) om halm l. hö o. d.: som icke upplagts i stack, icke stackad. MB 43: 1 (Lag 1734). —
OSTADD, p. adj. [fsv. ostadder] (numera bl. tillf., om ä. förh.) som icke städslats l. arrenderats gm legoavtal o. erläggande av städja; särsk. om tjänstefolk o. d. Ostadde lösningekarler som tiäne bonden för dagelön. G1R 18: 39 (1546). Murberg FörslSAOB (1791; äv. om hemman). —
OSTADELIGA, adv. [fsv. ostadhlika; jfr fsv. ostadhliker, adj., icke fast, ombytlig] (†) ostadigt; vacklande; o-säkert. NJacobi NBengtsson A 3 b (1623). Schultze Ordb. 4917 (c. 1755). —
OSTADFÄST3~02, äv. ~20, p. adj. (o- 1791. u- 1540) (numera knappast br.) icke stadfäst; utan stadfästelse; förr äv. övergående i bet.: ogiltig, kraftlös. RA I. 1: 269 (1540). Murberg FörslSAOB (1791). —
OSTADGA, r. l. f. (numera knappast br.) bristande stadga l. fasthet; anträffat bl. bildl. CAEhrensvärd Brev 1: 223 (1792). —
OSTADGAD, p. adj. som icke stadgat sig l. vunnit stadga l. fasthet; nästan bl. bildl., om begrepp, tillstånd, skrivsätt, uttal o. d.; äv. om person: som saknar karaktärsfasthet. KyrkohÅ 1909, MoA. s. 47 (1742; om tillstånd). Rydberg Brev 2: 205 (1876; om person). Ett ostadgadt uttal. Lundell Rättstafn. 97 (1886). Svenskt språk var .. på Lucidors tid ett ostadgadt begrepp. 3SAH 24: 169 (1909). —
Spalt O 1490 band 19, 1951