Publicerad 1951   Lämna synpunkter
O- ssgr (forts.):
OSTRÄCKT, p. adj. icke sträckt; ospänd; särsk. om lina o. d.: slak. Linc. Oo 3 a (1640). TT 1875, s. 134. särsk. (i sht om ä. förh.) om tyg: som icke tänjts ut (o. som därför är mer l. mindre krympfri). (Agardh o.) Ljungberg 4: 242 (i handl. fr. 1728). SFS 1847, nr 32, s. 4. jfr Heidenstam Karol. 1: 79 (1897; om förh. c. 1700). —
OSTRÄNGAD, p. adj. om båge l. stränginstrument o. d.: som saknar sträng(ar). Murberg FörslSAOB (1791). Arfwidsson Oisian 2: 20 (1846; om båge). Lagerlöf Berl. 1: 277 (1891; om gitarr). —
OSTUDERAD, p. adj. om person: som icke bedrivit studier (vid lärovärk l. högskola o. d.); olärd; ofta i mer l. mindre substantivisk anv.; ngn gg äv. om ngns språk: icke präglad l. tyngd av lärdom. Columbus Ordesk. 33 (1678). Hagdahl Fråga 38 (1883; om språk). En ostuderad handtverkare. Rydberg Vap. 234 (1891). Hammenhög PoB 430 (1931). —
OSTUKBAR3~02, äv. 3~20. (ngt vard.) särsk.: som (inom ett visst kunskapsområde) icke på ngn punkt kan beslås med okunnighet. Benzon Lundag. 24 (1888). En ostukbar öfverdängare (i botanik). Johsson Studentlif 49 (1912). —
OSTULEN, p. adj. [jfr fsv. ostulin, icke stulen (ArbogaTb. 1: 65 (1456))] (numera bl. ngn gg arkaiserande) om person: icke bestulen. Hembygden(Hfors) 1911, s. 4 (1687). Högberg Vred. 2: 104 (1906). —
OSTUND. [jfr fsv. ostund, olycklig stund, olycka, ävensom nor. dial. ustund, olycklig stund] (†) i pl.: olycklig l. svår tid? (jfr o- 2). I Thenne ostunder. VDAkt. 1677, nr 227.

 

Spalt O 1515 band 19, 1951

Webbansvarig