Publicerad 1951   Lämna synpunkter
OTEMELIG l. OTÄMELIG, adj.1, l. OTÄMLIG l. OTEMMELIG l. OTIMMELIG, adj.
Ordformer
(-teme- (-tee-) 1544. -temme- 1529. -timme- 1540. -täm- 1540. -täme- 1541—1545. -ligit, n. sg. 1529—1544)
Etymologi
[av mlt. untemelik, untemmelik (t. unziemlich), till mlt. temen (t. ziemen; jfr got. gatiman), passa (se TEMMA)]
(†) otillbörlig, opassande, oanständig. G1R 6: 104 (1529). Oteemeligit och skambligit leffwerne. Därs. 16: 382 (1544). RR 1/7 1545.
Avledn.: OTEMELIGHET, f. (†) otillbörlig handling. KyrkohÅ 1931, s. 246 (1540).

 

Spalt O 1557 band 19, 1951

Webbansvarig