| Publicerad 1951 | Lämna synpunkter |
O- ssgr (forts.):
OTRAFIKERAD, p. adj. icke trafikerad. —
OTRAMPAD, p. adj. (numera bl. i vitter stil) om väg, mark o. d.: på vilken ingen förut gått, obeträdd; obanad. The .. gånga på otrampadhom wäghom. Jer. 18: 15 (Bib. 1541; Bib. 1917: obanade). Hedberg SångSag. 45 (1903; om skogsmark). —
OTREVEN, förr äv. OTRIVEN. (†)
1) [fsv. othrivin; jfr nor. utriven, isl. úþrifinn] lat, försumlig i arbete. Ludvigsson Norman 29 (c. 1550). Altidh ähr Frusin Jordh fhör laat och otreffwenn Swinn. HFinlH 10: 116 (1565). Cicero sägher, at een othrijfwin Qwinna är en Säck, vpfylt medh Käthi och Okyskheet. Schroderus Albert. 1: 206 (1638). Fischerström 1: 62 (1779). Murberg FörslSAOB (1791).
Avledn.: otrivenhet, r. l. f. (†) till 1: lättja, försumlighet i arbetet. G1R 18: 32 (1546). Murberg FörslSAOB (1791). —
OTREVLIG, förr äv. OTRIVLIG. (-elig 1749. -lig 1791 osv.) [jfr nor. utrivelig]
1) (†) om levande varelse (särsk. husdjur) l. växt (särsk. odlad växt): som icke utvecklar sig o. växer så som den bör, som icke ”trivs”. Murberg FörslSAOB (1791).
2) om sak l. person: som man på grund av en l. annan omständighet (t. ex. dess resp. hans fulhet, besvärlighet, hotfullhet, farlighet, elakhet) icke trivs l. kan trivas med l. icke tycker om l. finner angenäm l. behaglig, icke tilltalande l. trevlig, obehaglig. En otrevlig karl, figur. Karlen hade ett otrevligt sätt, ett otrevligt utseende. Uppträda otrevligt. En otrevlig situation. Förskingringen inom bolaget var en otrevlig historia för bolagets revisorer. Otrevliga göromål. Murberg FörslSAOB (1791). Grodorna sjöngo sin enformiga, men ej otrefliga aftonsång. Bremer GVerld. 3: 195 (1861). Det börjar bli otrefligt i Italien. Man hör icke talas om annat än krigsförklaringar, revolutioner, .. mord och ledsamheter. Lundgren MålAnt. 1: 114 (1870). Herr Lissman teg också, han var rädd för alla uppträden, sköt ifrån sig allt som var otrevligt. Hedberg Rymm. 92 (1930). (Det härskna smörets) otrevliga lukt och smak. Bolin VFöda 181 (1933). särsk.
a) om ort, bostad, rum, miljö o. d.; stundom liktydigt med: otrivsam. Lind 1: 1074 (1749). Lund är .. icke otrefligt. AnderssonBrevväxl. 1: 58 (1835). En trång, mörk, otreflig kammare. Carlén Repr. 6 (1839). Hur kallt och mörkt och otrevligt det var inomhus under vintern i flydda tider .. därom kan vår tid knappast göra sig en föreställning. Nilsson FestdVard. 114 (1925).
b) (vard.) om person: som säger l. gör sådant som är obehagligt för ngn. Usch då .. varför skall du jämt vara så otrevlig? Hedberg Iris 96 (1934).
c) [jfr motsv. anv. av t. ex. kuslig o. obehaglig] (vard.) i uttr. känna sig otrevlig (till mods), vara obehagligt berörd av ngt, tycka att ngt är otrevligt. Auerbach (1913).
Avledn.: otrevlighet, r. l. f.
3) till 2: egenskapen l. förhållandet att vara otrevlig; vanligen mer l. mindre konkret, om ngt otrevligt, t. ex. otrevlig händelse, otrevligt föremål o. d. Murberg FörslSAOB (1791). Sällskapet och .. väderleken täflade i otreflighet (under resan). Böttiger 6: 185 (1835). De skulle aldrig tala om honom mer, ty det blev bara otrevligheter. Hammenhög EoA 91 (1930). Stormhuvan var bra som skydd mot hugg, stenkast, pilar och andra otrevligheter. Alm BlVap. 251 (1932). —
OTREVNAD, förr äv. OTRIVNAD. [jfr nor. utrivnad, isl. úþrifnaðr]
1) (†) förhållandet att det går illa för l. står illa till med ngn l. ngt, ofärd, fördärv, olycka o. d. Tegel G1 2: 138 (i handl. fr. 1541). (G. I kunde) sådant i längden icke lide och se upå sitt faderlandz skade och otrefnet. RA I. 1: 580 (1549). AdP 1786, s. 91. särsk. om sjukdom o. d. hos kreatur; jfr 3. Fhå otreffnadh på sin Booskap. HammarkDomb. 12/6 1617. Skabb eller annor Otriffnadt (hos får). IErici Colerus 2: 125 (c. 1645).
2) [jfr motsv. anv. i nor. (dial.) o. isl.] (†) lättja. Hans fader war en ijdig och arbetsam man, och lijkade honom illa sins sons dådelösa och otrefnadt. Verelius Gothr. 32 (1664). Dens. 196 (1681).
3) [jfr motsv. anv. i nor. (dial.)] (†) förhållandet att en levande varelse l. växt icke utvecklar sig o. växer som den bör l. icke ”trivs”; jfr otrivas 1. Murberg FörslSAOB (1791).
4) förhållandet att ngn icke trivs l. att ngn finner det otrevligt (på en ort, i en bostad l. miljö, med ngt), känsla av obehag l. otillfredsställelse l. missnöje o. d.; stundom liktydigt med: otrivsamhet. Murberg FörslSAOB (1791). (Hotellrummet) gaf ett intryck af obeskriflig smuts, slarf och otrefnad. Ramsay Barnaår 5: 12 (1905). Han kände sig styv och frusen, men otrevnaden försvann, när han såg vem som väckt honom. Bengtsson Linklater JuanAmer. 328 (1931). Till och med möblerna och väggarna utstrålar otrevnad. Andersson VarfBlom. 21 (1947). särsk. (†) i uttr. otrevnad vid ngt, förhållandet att ngn är led på l. icke trivs med ngt. Känslan af otrefnad vid landet. Kullberg SommarSmål. 79 (1847).
5) (†) i pl.: otrevligheter, obehagligheter. Han kan då uthärda hvilka otrefnader .. som helst. PopVetAfh. 8: 23 (1896). —
OTRIMMAD, p. adj.
2) kennel. om hund: vars hårrem icke (med trimkam) befriats från långa o. lösa hår, icke trimmad.
3) i sht sport. om person (särsk. idrottsman), (kapplöpnings)häst, motorfordon o. d.: icke (väl)-trimmad. Östergren (1934). —
OTRIVAS. [fsv. othrivas; jfr nor. dial. utrivast, isl. úþrífast] (numera bl. bygdemålsfärgat i vissa trakter)
1) om levande varelse (i sht husdjur) l. växt (i sht odlad växt): icke utveckla sig o. växa så som en levande varelse l. växt normalt bör göra, föra en tynande tillvaro, icke ”trivas”. Något sade hon sigh hafua lärt af een gammel quinna, att hennes booskap icke skulle otrifues. ÄARäfst 197 (1596). Norrl. 14: 50 (1926).
2) icke trivas (på en ort, i en bostad l. miljö, med ngt), vantrivas. Murberg FörslSAOB (1791). Han hade ju bedt honom flytta in igen då han såg, att han otrifdes. Lindholm SkogDör 27 (1901). GbgMP 1947, nr 236, s. 7. —
OTRIVSAM3~20 l. ~02, förr äv. OTREVSAM.
1) (†) icke bedriven med flit, slarvig, försumlig. Otrefsam ansning (av barn). Carleson Hush. 44 (1756).
2) icke trivsam. Kihlman Deledda RegT 72 (1922). Stugan var liten, dragig och otrivsam. Bergfors PörtRenv. 108 (1934).
Avledn.: otrivsamhet, r. l. f. till 2: egenskapen l. förhållandet att vara otrivsam; äv.: otrivsel, otrevnad. Rogberg Portug. 101 (1931). —
OTRIVSEL. [jfr nor. utrivsel] förhållandet att ngn icke trivs (på en ort, i en bostad l. miljö, med vissa allmänna förhållanden). Åkerlund Blanco-Fombona Guldm. 89 (1930). Fru Doris hade hittills känt otrivsel såväl i denna matsal som i våningens övriga sex rum. Moberg Rosell 83 (1932).
Spalt O 1581 band 19, 1951