| Publicerad 1951 | Lämna synpunkter |
OTROGEN ω3~trω2gen, adj. -get; -gne, -gna; -gnare. adv. -GET.
1) (†) som icke tror l. som har svårt att tro ngn l. ngt, klentrogen; tvivlande, skeptisk. PPGothus Und. H 6 a (1590). Ingen .. som icke med then otrogna Thoma wil neka alt thet, som han icke sielf med sin ögon sedt. Swedberg Dödst. 456 (1711). Trots tydliga bevis var han o-trogen. Sundén (1888). Hon är skeptisk och o-trogen. Söderhjelm ItRenäss. 210 (1907).
2) som icke har den rätta religiösa tron, icke troende.
a) (i bibliskt o. religiöst spr.) i fråga om den kristna tron: som icke har en levande tro, icke troende; i sht förr äv. allmännare: ogudaktig, ohörsam mot Gud. O o-trooghna och genwordigha slecte. Mat. 17: 17 (NT 1526; äv. i Bib. 1917). Dragher icke ook medh the otroghna. 2Kor. 6: 14 (NT 1526; Bib. 1917: med dem som icke tro). The otrognas (själar föras) til Helfwetet och Pijnorummet. Swebilius Cat. 2: 56 (1689). Ps. 1937, 591: 1.
b) om icke kristen trosbekännare; vanl. (o. numera bl.) om muhammedan (i sht turk l. arab) o. i sht i uttr. de otrogna (jfr c). Lælius Bünting Res. 2: 4 (1588). Om någon Hedning, Iude, Turk, Tartare, Arrian eller annan otrogen begiärar blifwa döpt, den samma måste (osv.). KOF II. 1: 18 (1650). Nu syntes Sveriges olycksmått rågadt; dess konung befann sig fjärran i de otrognes (dvs. turkarnas) våld. Odhner Lb. 248 (1869). Lundgren MålAnt. 3: 64 (1873).
c) i uttr. de otrogna (jfr b), av muhammedaner använd benämning på de kristna. JGOxenstierna 5: 30 (c. 1817). Grimberg VärldH 5: 258 (1931).
3) som icke bevarar l. har bevarat den trohet som man är skyldig ngn, i sht sin överhet, husbonde osv. l. den person med vilken man är förenad i vänskaps- l. kärleksförbindelse l. i äktenskap, icke trogen; trolös; förr äv. om ord, handling o. d.: som vittnar om otrohet. Otrogna tjänare. G1R 1: 30 (1521). Huru mykit ondt sådana otroghen rådh åstadh komma. St. af Est. 6: 7 (Bib. 1541). Den som fullgiordt sin Ämbetesplickt bör hafwa Heder ock Belöning, men den Otrogne ock Försummelige, wanähra ock straf .. at förwänta. PH 1: 161 (1720). Otrogen i det lilla är inte trogen i det stora. Granlund Ordspr. (c. 1880). — särsk.
a) i fråga om kärleksförbindelse l. äktenskap. Ther någon trolofwar sig med twenne, tå ware then första Trolofningen gill .. så framt then förra (fästmön) wil then otrogne äga. Kyrkol. 15: 16 (1686). Waldemar .. blef så betagen af hennes skönhet, at han var sin Gemål otrogen. Dalin Hist. 2: 251 (1750). Som en förorättad man behandlar en skamlös och otrogen hustru. Krusenstjerna Dagdriv. 72 (1923).
b) (i bibliskt l. religiöst spr.) i fråga om förhållandet till Gud. Billing Betr. 134 (1906). Vi hava varit otrogna mot vår Gud. Esra 10: 2 (Bib. 1917).
c) (†) övergående i bet.: oärlig, bedräglig, oredlig. (Den anklagade) dömdes (såsom then ther sitt kall vdj falskheet och otroheet förestått hadhe) till att straffes såsom en tiuff och otrogen ägner och bör. HH XIII. 1: 39 (1562). Otrogne upbördzmän. KOF II. 2: 98 (c. 1655). Murberg FörslSAOB (1791).
d) (†) övergående i bet.: som icke håller tro o. loven, svekfull; förrädisk. RA I. 1: 444 (1545). Ty effter alle Ryssar äre myckit otrogne, tycktes thet nästan wara vnderligit om denne ene skulle wara beständigh vthi thet han sade och afftalte. Widekindi KrijgH 314 (1671). Du har fördt hela Folcksens glädie (dvs. en ung tronföljare) ut på det otrogna vattnet at dränckas. Mörk Ad. 1: 77 (1743). Murberg FörslSAOB (1791).
4) som icke håller fast vid ngt som kännes förpliktigande l. (sunt) naturligt l. som är traditionellt, icke trogen. Otrogen sina grundsatser, sin ungdoms ideal. Vara sin kallelse otrogen. Melin JesuL 2: 97 (1843). Eftersom han blef sitt hemlands natur otrogen och i stället målade sydländska landskap. NF 2: 253 (1877; om holländsk målare). Baader .. påstod, att Schelling gjort farliga afsteg och blifvit sig sjelf otrogen. 2SAH 56: 101 (1879). De kullor som blifvit sin drägt otrogna. Ödman VexlBild. 98 (1890, 1893).
5) (numera mindre br.) som icke noggrant återger ngt som föreligger l. förefinnes, icke noggrann, icke trogen; förr äv. allmännare: oriktig, falsk. Otrogen berättelse. Murberg FörslSAOB (1791). Dessa (hebreiska o. arabiska skrifter) öfversattes otroget och felaktigt. Broocman TyUnd. 1: 28 (1807). (De lätta skyarna) hvirfla .. sig uppåt, och man får en icke så otrogen efterhärmning af halfutslocknade, rykande vulkaner. LbFolksk. 389 (1868). — särsk. (†) om minnesförmåga: osäker. Kellgren (SVS) 5: 244 (1790). ÖoL (1852).
Spalt O 1585 band 19, 1951