| Publicerad 1951 | Lämna synpunkter |
OTROLIG ω3~trω2lig, äv. 040, adj. -are; adv. = (†, Polhem Bet. 1: 19 (1721), ÅgerupArk. Brev 7/6 1742), -A (†, OPetri 1Förman. A 4 a (1528), Serenius Ee 3 b (1757)), -E (†, RA I. 1: 251 (1540), Schouten Siam 33 (1675)), -EN (†, RA I. 1: 286 (1540), BL 7: 343 (1841)), -T (Stiernman Riksd. 2129 (1697) osv.).
1) (†) icke trogen (mot ngn l. ngt), som sviker l. har svikit sina plikter (mot ngn l. ngt), pliktförgäten; äv.: försumlig. OPetri 1Förman. A 4 a (1528). At the otroliga handladhe emoot then, hvilkens besvorne tienare the voro. LPetri Kr. 27 (1559). Klagar och sacellanus at klockaren är otrolig uthi sin tienst. Hall KultInt. 102 (i handl. fr. 1641). Rüdling 107 (1731). — särsk.
a) övergående i bet.: oredlig, bedräglig, oärlig. RA I. 1: 286 (1540). Oanseendes at thet med ingen skäl bevises kunde, thet the honom någet otroligen hade af hendt. Därs. I. 2: 330 (1569). Finnes .. (skepparen) och hafwa dölt något vndan aff Frackten .. eller och elliest pröffwas otroligen handlat, plickte therföre som för annor Tiuffnadh. Siöl. 1667, Red. 3. Stiernman Com. 4: 553 (1683).
b) övergående i bet.: trolös, svekfull. Wij haffue doch intet förgätit tigh, eller otroligha j titt förbund handlat. Psalt. 44: 18 (Bib. 1541; öv. 1536: falskeliga; Bib. 1917: svikit ditt förbund). Keyser Emanuel i Orient (handlade) otroligen emot Keyser Conradum och hans Folck. Schroderus Os. 2: 660 (1635).
2) (†) som icke noggrant återger ngt som föreligger l. förefinnes, icke noggrann, icke trogen. Så haffua nw vttolkarena icke drijstat .. trädha ifrå thet ordasett och figurer som vthi thet målet (dvs. hebreiskan) war, på thet the icke skulle tenkias otroliga tolkat haffua. FörsprPsalt. A 2 b (öv. 1536). AOxenstierna 1: 454 (1620).
4) som man icke kan sätta tro till, som man icke kan tro, icke trolig; äv. i försvagad bet.: som man knappast kan sätta tro till, osannolik, häpnadsväckande, (alldeles) oväntad. Det hela låter otroligt. Otroligt, men sant. Det gränsar till det otroliga. Historien värkade smått otrolig. Hwarföre wardher thet hållit aff idher otroghelighit om gudh vpwäcker the dödha? Apg. 26: 8 (NT 1526). De (korn) som kommo up, förkofrade sig otroligen. Serenius EngÅkerm. 103 (1727). Hvad Sverige under dessa olycksår burit, är för efterverlden nästan otroligt. Malmström Hist. 1: 24 (1855). En stuga, där det bodde ett folk, som var så snällt, att det var rent otroligt. Lagerlöf Liljecr. 14 (1911). Denna Maxliknande fantom som då och då dök upp (för de hemligt förlovade) på de mest otroliga orter. Bergman JoH 30 (1926). Han hade tränat upp sin hörsel till det otroliga. Schulze KanadPrär. 8 (1931). — särsk.
a) om person l. föremål: som är sådan att man icke har kunnat föreställa sig ngt liknande; ”omöjlig”. De otroligaste Georginer .. i de praktfullaste färger. Solnedg. 2: 280 (1845). Han gör af gamla silkesnäsdukar de mest otroliga turbaner. Sturzen-Becker 2: 190 (1861). Cederschiöld Artist. 18 (1915). Denna .. redogörelse för ett orimligt förlopp och otroliga människor. GHT 1924, nr 68, s. 3.
b) ss. adv. i förstärkande anv.: oerhört, häpnadsväckande, enormt. (Turkarna) äre bleffne otroligen effeminerade. Rålamb Resa 67 (1658, 1679). Herr D’Angerville i Rouen var otroligt glad öfver att få hälsningar af Hr Archiatern. JJBjörnståhl (1768) hos Linné Bref I. 3: 226. Jonas fullbordade .. (värket) på otroligt kort tid. Siwertz JoDr. 98 (1928).
c) (†) ss. adv. i predikativ anv. Hwilket oss otroligen icke före kommer. BraheBrevväxl. II. 1: 205 (1662). Thet är otroligen, hvad man, med thetta handgrepet, kan uträtta. Hoorn Jordg. 2: 144 (1723).
d) i pregnant anv.: oerhört stor; numera bl. om ngt abstrakt, förr äv. om ngt konkret: oerhört mycken. En otrolig mängd. Med otrolig hastighet. HC11H 2: 28 (1664). (K. XII lät) ifrå Skåne och andra närmer liggande provincior föra så otrolig spannemål .. emot norska gränserna. Rhyzelius Ant. 87 (c. 1750). (Babylonierna) gjorde, efter sin tid, otroliga framsteg (inom astronomien). Möller Kyrkoh. 40 (1774). Förträffligt! .. det tycker jag otroligt om. Almqvist TreFr. 1: 155 (1842). Jag kom .. (till Lund) med en otrolig respekt för de lärda herrarna där. GBilling i 1LundagKron. 1 (1918).
1) (†) oförmåga att tro, saknad av tro; jfr otrolig 3. Linc. (1640). Såsom han af Otroligheet och uthan förmodhan war, att församblingen .. om slijk begiäran .. skulle hafwa anhållit. VDAkt. 25/4 1683, nr 169. Hamb. (1700).
2) till 4: förhållande(t) l. egenskap(en) att vara otrolig; osannolikhet; äv. konkretare, om ngt som är otroligt. Serenius Ee 3 b (1734). Ingwars Ryska förrätningar och resa, är så full med otroligheter, at jag har betänkande vid at anföra dem. Lagerbring 1Hist. 1: 285 (1769). Aurell NBer. 63 (1949).
Spalt O 1588 band 19, 1951