| Publicerad 1951 | Lämna synpunkter |
OTÄCK ω3~täk2, adj. -are. adv. -T.
1) (†) som icke behagar (ngn) l. är (ngn) till behag, obehaglig (för ngn), misshaglig. (Tobias) bleeff fattigh, och mongom otäck. TobCom. A 3 b (1550). (Så är det) Regieringen och Rådet ickie otäckt, at .. (kanslern) sijne tanckar öfuer itt och annadt gifuer. HSH 38: 444 (1634). Tÿ är .. Ven: Consistorio mycket otäckt förnimma, huro (osv.). VDAkt. 1698, nr 143.
2) som gör ett mycket obehagligt intryck på grund av sina yttre l. inre egenskaper l. på grund av dem båda i förening, mycket obehaglig, mycket otrevlig, motbjudande, vidrig; vedervärdig, vederstygglig, gemen. Det låter bra otäckt. Det är otäckt vad det är mörkt här. Det är en otäck historia som står i tidningen i dag. Det otäckaste i hela historien är att (osv.). VarRerV 63 a (1579). Theras olååt (oliudh) är streefft, (otäckt, illaliwdande). Schroderus Comenius 774 (1639; t. texten: verdrieszlich). Det har varit en otäck kjöld. CAEhrensvärd Brev 2: 25 (1795). En otäck lukt. Odenius 2Celsus 317 (1906). Midt emot honom (sitter) en otäck gammal yankee, som med infernalisk skicklighet .. börjar spotta rundt omkring den gamle herrns och mina fötter. Engström Äfv. 38 (1908). — särsk.
a) i fråga om yttre utseende: (avskräckande) ful, frånstötande, vidrig, anskrämlig. VarRerV 1579, s. 63 a. En stor drake, .. som i paradiset wiste sig i en liten och icke så oteck ormaliknelse. Swedberg SabbRo 372 (1688, 1710). Vad är det här för ett otäckt djur? Krusenstjerna Fatt. 1: 154 (1935). — särsk.
α) (†) oren, smutsig. At .. (brunnsgästerna i Medevi) sig renlige och snygga hålla, achtandes sig för alt det som otäckt kan wara. Hiärne Underr. 29 (1702). Ekblad 372 (1764).
β) [bildat ss. motsats till uttr. det täcka könet (se KÖN, sbst. 3 a α)] (mera tillf., skämts.) i uttr. det otäcka könet, om männen. Gumman, som alltid varit litet svag för det ”otäcka könet”. SöndN 1862, nr 35, s. 2. Bildt Ital. 59 (1896).
b) (†) om språkligt uttryck l. uttryckssätt: oskön; klumpig. Mångt Ordspråk (dvs. talesätt) the nu bruka, / I förstan otäckt war. Skogekär Bärgbo Klag. C 2 b (c. 1632). Ordeformerna i thenne Epistel (av biskop Innocentius) äre högtrafwande, mörke och nästan otäcke. Schroderus Os. 1: 591 (1635).
c) (†) i fråga om moraliska egenskaper o. d.: obehaglig, motbjudande; äv. pregnantare: syndig, omoralisk. (Gud) haffu[er], aff si[n]ne nådh och mildheet, taghit oss som stygge och otäcke wore, och giordt oss täcka j sino[m] Son som täck och kärkomen war. OPetri MenSkap. 58 (c. 1540); jfr a. Menige man .. förde en otäck lefnad. Bælter JesuH 4: 560 (1757). Murberg FörslSAOB (1791).
d) [eg. specialfall av c] som icke iakttager anständighetens krav, i sht i fråga om förhållandet mellan man o. kvinna, icke sedesam, oanständig, ”ful”; äv. om ord, handling osv.: som vittnar om oanständighet o. d.; särsk. (i kvinnospr.) i uttr. otäck karl, otäcka karlar, om män som av kvinnor anses ha ett ohöviskt l. alltför närgånget sätt; äv. skämtsamt utan värkligt klandrande innebörd: ”ryslig”. VDAkt. 1670, nr 29. Envallsson Niugg 5 (1784: otäcka karlar). Jag ska’ ge dig för att stå och kyssas, otäcka pojke! Blanche Dard. 39 (1847; yttrat av pojkens mor). Konsul Smerling viftar, flickor. Dra ner kjolarna, han är en otäck karl! Nordström Sönd. 67 (1910). Ni otäcka karlar använder då siffrorna till allt möjligt! Siwertz Varuh. 76 (1926).
e) (mera tillf.) eufemistiskt, i uttr. den otäcke, om djävulen: ”den fule”, ”den lede”. Nej fy för den otäcke! Engström Bouppt. 120 (1930).
f) i förb. vara otäck (mot ngn), vara obehaglig (mot ngn); vara stygg l. otrevlig (mot ngn), vara led. Otäcka och orimliga emot hvarann. Almqvist AmH 1: 63 (1840). Jag måtte ha varit gement otäck i söndags. Strindberg TjqvS 4: 50 (1875). Edgren Kom. 71 (1891).
g) ss. känslobetonat epitet för att uttrycka avsky för ngn l. ngt l. för att beteckna att ngt är synnerligen svårt l. elakartat l. besvärligt; äv. (ngt vard.) i försvagad anv.: otrevlig, ”nedrig”, infam, ”usel”; äv. skämtsamt l. smeksamt. En otäck tandvärk. Han fick ett otäckt slag i skallen (vard.). Det var ett otäckt hål du har slitit på strumpan (vard.). Afvunden utropade henne .. för et otäckt, argt och gement stycke. Dalin Arg. 1: nr 23, s. 6 (1733). Åt fanders med er, ni otäcka piggsvin. Hagberg Shaksp. 3: 295 (1848). Då .. den otäcka hästen bestämdt föresatte sig att icke gå ett steg vidare framåt. Lundgren MålAnt. 2: 23 (1872). Du är en gammal sur och otäck raring, Lovisa, kvittrade han. Siwertz Fribilj. 175 (1943).
h) (vard.) ss. förstärkande adv.: ”hemskt”, ”gräsligt”, ”rysligt”. Det är otäckt kallt ute i dag. Otäckt ful. Ahlman (1872). Katrina hade sett så otäckt sömnig ut. Lange Luba 1 (1889). Otäckt tidigt vaknade han på söndagsmorgonen. Siwertz Sel. 1: 77 (1920).
Anm. till 2. I bygdemålsfärgat spr. förekommer ordet substantiverat, i uttr. den otäcken o. d., den otäckingen. CFDahlgren 5: 173 (1833). Unga herrn ska inte höra på den der stora otäcken. Strindberg Fjerd. 90 (1877). Dä bra i alla fall, så länge en har den otäcken i fållbänken, om han också ä sjuk. Engström Glasög. 20 (1911).
1) (†) till 1, 2: otäckhet; äv. konkret, om ngt som inger obehag l. avsky. Sahlstedt (1773). Murberg FörslSAOB (1791).
2) (vard.) till 2, om otäck person: otäcking; numera bl. om kvinna (l. hondjur l. djur vars namn är feminint); äv. (i sht skämts.) i försvagad bet.: ”fuling”, ”stygging”, retsticka. Dylijk’ Otäckor haa den Sed / At ählas till man blifwer wred. Lucidor (SVS) 449 (1674; om män). Thän otäckan snäsade mig. Peringskiöld Hkr. 1: 509 (1697; om kvinna). Jaså, era otäckor — så, att ni resa okända och dölja er för en af era bästa vänner. Hertzberg Päivärinta 3: 272 (1886; sagt till ett äkta par). ”Din otäcka”, sa jag, ”nog vet du att jag menar ..”. Agrell Sthm 152 (1892; skämtsamt). Ericson Fågelkås. 1: 121 (1906; om uggla). Martinson Kvinn. 45 (1933). särsk. (†) i utvidgad anv., om föremål som vållar besvär o. d. Det var ett stort vackert skrin … Jag kände derpå, det var en tung otäcka. Almqvist Ekols. 1: 245 (1847). —
OTÄCKELSE, r. l. f. (i vissa trakter) till 2: otäck företeelse, otäckhet. Agrell Sthm 169 (1892). Panoptikonbildernas otäckelser. TurÅ 1904, s. 14.
Ssg: otäckelse-stycke. (†) om person: ”otäckt stycke”; jfr otäck 2 g. (Han) fann .. tillfälle att kalla Lena .. både för en mara och en gammal sädesharpa, och ett otäckelsestycke. Knorring Torp. 1: 25 (1843). —
OTÄCKHET, r. l. f. till 2: egenskap(en) l. förhållande(t) att vara otäck, obehaglighet, otrevlighet; vedervärdighet, ryslighet, gemenhet; äv.: oanständighet. Jag måste här (i staden) se andra slags bäckar (än på landet), som öfvergå all annan otäckhet. Dalin Arg. 1: 214 (1733, 1754). Ingen poetisk förtjenst öfverskyler sådan moralisk otäckhet. 3SAH XXXIX. 2: 177 (1825). särsk. mer l. mindre konkret, om ngt som är otäckt; ofta i pl. Det värsta är att man under dylika (nattliga) promenader (i Portugal) är mycket exponerad att få öfver sig allehanda otäckheter utur öfre våningarne. Tersmeden Mem. 1: 289 (c. 1780). ”Usch då! Tror du jag vill äta sådan där otäckhet?” sade vildgåsen (när den bjöds att äta spigg). Lagerlöf Holg. 1: 131 (1906). (†) (Medevivatten) hielper och för ansichtets röda fläcker, rosan, och allehanda otäckheet. Hiärne Underr. 10 (1702; trol. om obehagliga hudutslag o. d.). —
OTÄCKING, m.||ig. (vard.) till 2, om otäck person l. otäckt djur: fuling, rackare; äv. skämts. l. smeksamt. Almqvist Skälln. 67 (1838). Gubbarna äro magra, eländiga stackare eller tjocka magstinna otäckingar. Wennerberg Bref 2: 153 (1852). En liten halft ofärdig, raggig otäcking till råtthund. Pereswetoff-Morath Kadettm. 12 (1889). Nu så reser jag min väg ifrån er otäckingar! Siwertz Varuh. 77 (1926). särsk.
a) (mera tillf.) i utvidgad anv., om föremål. Jag var alltid rädd att mor skulle falla på den idén att köpa ett par tockna där otäckingar åt mig. Fröding ESkr. 2: 53 (1892; om trätofflor). Det var mig en otäcking att föra oljud. Arkadius Pakkala 44 (1895; om en symaskin).
b) (†) i uttr. uff otäckingens, ss. uttryck för avsky o. motvilja. Doktor Libius. En kyss, mitt snygga hafvergryn lilla! .. Husmamsellen. Uff otäckingens, hvad doktorn är hundsk. Almqvist Amor. 226 (1822, 1839). —
OTÄCKJAS, v. dep. (†) till 1: känna misshag, vämjas. Aldr’ ingen må förskräckias / Wämias eller o-täckias / Wijd wår skapnad. Lindschöld Gen. E 2 b (1669).
Spalt O 1612 band 19, 1951