| Publicerad 1951 | Lämna synpunkter |
OVIKLIG ω3~vi2klig l. 040, l. OVIKELIG ω3~vi2–kelig l. 0400, adj.; adv. = (†, PErici Musæus 1: 18 b (1582; möjl. adj.)), -A (†, Ebr. 10: 23 (NT 1526), Schenberg (1739)), -EN (†, RA I. 2: 339 (1569), Flensburg KyrklT 367 (1882)), -T.
1) (numera bl. ngn gg, ålderdoml.) som icke viker (från en föresats l. ett löfte o. d.), som osvikligt fullgör vad som ålagts honom l. håller fast vid ngn som han lovat trohet o. d.; äv. (med personligt l. sakligt huvudord): orubblig, ståndaktig, oföränderlig, orygglig; med abstrakt huvudord äv.: som icke upphör, beständig; särsk. i uttr. bliva oviklig (ut)i l. vid ngt, obrottsligt fasthålla vid ngt l. hålla sig till ngt, vara oföränderlig l. ståndaktig l. obrottsligt trofast o. d. med avs. på ngt. Käre brödher waren .. owiklighe vthi herrans werch. 1Kor. 15: 58 (NT 1526; Bib. 1917: orubbliga). RA I. 1: 617 (1552: vidh). En .. owijkligh troo. SLaurentii Ridd. F 1 a (1622). De äro i sit beslut, at ej taga hvaran til egta, ovikelige. VDAkt. 1793, nr 17 (1792). Oviklig i vänskapen. Rundgren Minn. 1: 181 (1862, 1870). Emot all anfäktning fast och oviklig. Hb. 1894, s. 267. Billing Betr. 140 (1906: i). jfr Vish. 16: 11 (Bib. 1541). — särsk.
a) (†) med abstrakt huvudord, övergående i bet.: orubbligt säker, pålitlig, viss. Ebr. 6: 18 (NT 1526). Ty (dvs. därför) stånde .. the sententier om trona, fasta och owikeligha. LPetri 2Post. 199 a (1555). En theologie, som demonstrerades genom viss och ovikelig exegesin. KyrkohÅ 1912, MoA. s. 34 (1732). särsk. om lycka: som icke överger en, osviklig. Weise 1: 230 (1769).
b) (†) i utvidgad anv., om grundsats l. rättesnöre: som obrottsligt följes l. skall följas; jfr 2. Eders Kongeliga Maijestäts .. befallning, som .. bör vara ven. Consistorii .. ovikeliga rättesnöre. 2Saml. 9: 140 (1757). 3SAH 44: 192 (1933).
c) (†) ss. adv.; dels: oryggligt, obrottsligt, troget, ståndaktigt (äv.: osvikligt, obönhörligt), dels: oavbrutet, beständigt, för alltid; särsk. i uttr. (för)bliva ovikligen vid ngt, hålla (äv. hålla sig) ovikligen vid ngt, troget o. oryggligt fasthålla vid ngt. Lät oss holla hopsens (dvs. hoppets) bekennelse owickligha. Ebr. 10: 23 (NT 1526; Bib. 1917: oryggligt). Vi .. (lova) att vi .. ovikeligen vele blifue vedh samme .. rene läre. RA I. 3: 896 (1597). (Tsaren) tog af Hertigen skriftelig förplicktelse, at Han skulle blifwa owikeligen .. uti sin förläning. Girs J3 67 (1627). Flensburg KyrklT 367 (1882).
2) (†) oundviklig, ofrånkomlig; tvingande. Om än itt owijkelighit straff är för handen, så (osv.). PLGothus Faber 342 (1626). Dher .. någhen ovijkelighen nödh tvinghadhe. OxBr. 1: 306 (1626; jfr 1). — särsk. ss. adv.: ofrånkomligen. Vil ther uthaf ovikeligen fölie, at (osv.). RA I. 2: 339 (1569).
Spalt O 1687 band 19, 1951