| Publicerad 1951 | Lämna synpunkter |
O- ssgr (forts.):
OVINGAD, p. adj. (utom i b bl. mera tillf.) som saknar vingar, icke vingad, vinglös. Murberg FörslSAOB (1791; om väderkvarn). AntT XI. 1: 108 (1890; om bild av drake). särsk.
OVINNBAR3~02, äv. ~20.
1) (†) som icke kan övervinnas; oövervinnelig. Sådan höfvedsman, / Som fast ovinbahr är. Rosenfeldt Vitt. 209 (1686).
OVINNELIG, adj. (-vin- 1541. -vinde- 1554. -vinne- (-ij-) 1526—c. 1635. -vinner- 1563. -lig (-gh) 1526—c. 1635. -ligen (-gh-) 1536—1541. -ligit (-gh-), n. 1541—1582) [fsv. ovinneliker; jfr mlt. unwinnelik; till vinna] (†)
1) om skada: som icke kan avhjälpas, obotlig, oersättlig. G1R 24: 483 (1554). PJGothus Hunnius Hust. 54 (1606).
2) som man icke kan få bukt med; oövervinnelig. Jak. 3: 8 (NT 1526). Konungen medh sin owinligha häär. 2Mack. 1: 13 (Bib. 1541). jfr: Wij få höra, hwadh för itt owinneligit bijstånd alle förfolgde Christne .. haffua j them helga Anda. PErici Musæus 2: 88 b (1582). särsk. om mod: okuvlig. Falck Und. 14 a (1558).
3) om skuldebrev: bindande. At the haffue stark oc owinnelig breff, saa at wij ingalunda skole kwnne wndwike then betalningh effther theris synne, med mynne wij (osv.). G1R 6: 340 (1529).
5) som icke kan vinnas l. erövras. Murberg FörslSAOB (1791). särsk. i uttr. ovinnelig kas, se kas, sbst.1 b. —
OVIOLERAD, p. adj. (†)
2) med sakligt huvudord: vidmakthållen, okränkt, respekterad; särsk. om bestämmelse l. överenskommelse; äv. om skuldebrev o. d.: som vederbörande står fast vid o. d.; särsk. i uttr. hållas oviolerad, särsk.: respekteras. RARP 9: 413 (1664). (Punkterna i fredsfördraget må) oviolerade .. håldne (bliva). Stiernman Com. 2: 712 (1653). BtHforsH 3: 27 (1657; om tullordning). Stiernman Com. 3: 19 (1661; om fredsfördrag). —
OVIS, adj.1 [fsv. ovis, motsv. nor. uvis, isl. úvíss, mlt. unwis, mht. unwîs, t. unweise] (utom i b numera i sht dels i högre stil, dels skämts.) som saknar vishet, icke vis; äv.: oförståndig, oklok, omdömeslös; äv. i utvidgad anv., om handling l. yttrande o. d.: som vittnar om brist på vishet (resp. om oförstånd osv.). Tit. 3: 3 (NT 1526). Owijsa menniskior bedragha sich sielffua med galen förhåpning. Syr. 34: 1 (öv. 1536). RiksdP 1873, 2 K. nr 2, s. 271 (om lag). Ovisa .. förändringar (av kyrkorna i Stockholm). Sthm 2: 90 (1897). Siwertz JoDr. 132 (1928; skämts.). jfr (†): Roboam, en owijs man til at regera folket. Syr. 47: 23 (öv. 1536; Apokr. 1921: stor i dårskap). särsk.
a) i ordspr. Sielffwijs och enwijs är owijs. Törning 134 (1677). Ovis man gör sig oro, när han kunde hafva ro. Afzelius Sag. IX. 2: 35 (1860).
b) (fullt br.) i uttr. ovist nit, oförståndigt l. omdömeslöst o. överdrivet nit (jfr nit, sbst.3 4). Wallquist EcclSaml. 5—8: 455 (1794). LbFolksk. 379 (1892).
c) i mer l. mindre substantivisk anv. Rom. 1: 14 (NT 1526). En owijsan dödhar nijtet. Job 5: 2 (Bib. 1541; Bib. 1917: den fåkunnige dödas av sin bitterhet). Lucidor (SVS) 399 (1674).
Avledn.: ovishet, r. l. f. [fsv. ovishet] (i sht i högre stil) brist på vishet; äv.: oförstånd, oklokhet, dårskap, omdömeslöshet. OPetri MenFall A 7 b (1526). NF 2: 1470 (1878). Östergren (1934). —
OVISLIG, adj. [snarast till ovisligt, adv.] (numera föga br.) ovis; oförståndig, oklok, omdömeslös. RA I. 3: 866 (1597). Med ovislig ifver .. vinnes sällan annat än förargelse. Tegnér (WB) 6: 99 (1827). Högberg Vred. 1: 148 (1906). Östergren (1934).
OVISLIGT, stundom äv. OVISLIGEN, förr äv. OVISLIG l. OVISLIGA l. OVISLIGAN, adv. (-lig (-gh) 1587. -liga (-gh-) 1526—1841. -ligan 1615. -ligen 1613—1889. -ligt 1769 osv.) [fsv. ovislika; snarast till ovis] (numera bl. arkaiserande, i högre stil) ovist, oklokt, oförståndigt, dåraktigt. Then som glepper och owijsligha talar han är sigh sielffuo wärst. OPetri Kr. 51 (c. 1540). Et krig, begynt utan klokhet .. och än ovisligare fortsatt. EP 1792, nr 45, s. 2. Lagerlöf Troll 2: 106 (1921). särsk. i uttr. göra ovisligt, handla oklokt osv.; numera bl. tillf. i sådana uttr. som det l. vilket var ovisligt gjort. OPetri MenFall H 2 b (1526). At en Regering gjorde både orätt och ovisligt, som (osv.). Posten 1769, s. 553. Murberg FörslSAOB (1791).
Spalt O 1694 band 19, 1951