| Publicerad 1951 | Lämna synpunkter |
O- ssgr (forts.):
OVÅRDSAM3~02 l. ~20.
1) (†) som icke har sin uppmärksamhet tillbörligt inriktad på ngt, som icke ser upp l. tänker sig för, ouppmärksam; äv.: invaggad i säkerhet o. därför oförsiktig; jfr ovålig, adj.2 1 d, ävensom 3. De minsta delar, dem et ovårdsamt öga knapt märker. Wargentin TalVetA 26/1 1754, s. 38. Vid löfvets prassling / Hon hör hans (dvs. ormens) ankomst ovårdsamt, i vanan / Att öfverallt kring sig se djuren leka. JGOxenstierna 4: 311 (1815).
2) (†) slö, liknöjd; försumlig; jfr ovålig, adj.2 2; äv. i uttr. ovårdsam om ngt, som i lättsinnig bekymmerslöshet försummar ngt; jfr 3. Der låg Frun sielf på en präktig säng, matt och ovårdsam. Dalin Arg. 1: 92 (1733, 1754). (Myran) Ej okunnig och ej ovårdsam om kommande nödtorft. Adlerbeth HorSat. 4 (1814).
3) (numera bl. dels bygdemålsfärgat i vissa trakter, dels i mer l. mindre utpräglat skriftspr.) vårdslös, slarvig, oaktsam; icke tillbörligt rädd om l. försiktig med ngt; jfr ovålig, adj.2 3; i ä. ex. stundom svårt att skilja från 1 l. 2. Serenius Mmm 2 b (1734). De små gips bildorne äro af ovårdsamma händer sönderslagne. Hallman Blacksta 142 (1759). Barnen bränna sig ofta, emedan de ovårdsamt handskas med eld. Langlet Husm. 940 (1884). Moberg Utvandr. 166 (1949). särsk.
a) (†) i fråga om vårdslös nonchalans o. d.; jfr ovålig, adj.2 3 b. Nordenflycht (SVS) 3: 125 (1759).
b) = ovålig, adj.2 3 c; numera bl. om person, förr äv. om ngns klädedräkt l. yttre. Ehrenadler Tel. 1015 (1723). (Komminister J. Melin) lärer varit ganska ovårdsam med afseende på sitt yttre. Hagström Herdam. 4: 216 (1901).
c) = ovålig, adj.2 3 d; numera bl. om person, förr äv. om tal, skrift o. d. Bergklint Vitt. 191 (1764). I ovårdsamt och lägre språk. Almqvist 217 (1842).
d) närmande sig bet.: (lättsinnigt) slösaktig. Detta tusental inpromtuer, medelmåttiga visor och andra rimfoster, som han med ovårdsam hand dagligen strödde omkring sig. Leopold 5: 454 (1799).
Avledn.: ovårdsamhet, r. l. f.
1) (†) till 2, = ovålighet 1; jfr 2. Dalin Montesquieu 23 (1755). Af ovårdsamhet hade jag lemnat på bordet en billet. Ullman GrefvHänd. 56 (1782).
2) (numera bl. dels bygdemålsfärgat i vissa trakter, dels i mer l. mindre utpräglat skriftspr.) till 3: vårdslöshet, slarv(ighet), oaktsamhet; bristande omsorg om l. försiktighet med ngt; i ä. ex. stundom svårt att skilja från 1. Serenius Mmm 4 b (1734). Detsama Sigillet förlorades år 1747, genom Sochneskrifarens ovårdsamhet. Wettersten Forssa 13 (c. 1750). Hedlund Fiolsp. 13 (1899). särsk.
b) till 3 b; = ovålighet 2 b; med anv. motsv. huvudordets anv. Dalin Arg. 1: 12 (1732, 1754). (Lucidors) drägt täflade i ovårdsamhet med hans seder och verser. Atterbom Minnest. 1: 262 (1848).
c) till 3 c; = ovålighet 2 c; med anv. motsv. huvudordets anv.; förr äv. konkretare, om ovårdat l. slarvigt formulerat uttryck o. d. Förlåt gunstigt den ovårdsamhet som regerar i detta bref. Leopold (SVS) II. 1: 120 (1781). Atterbom Minnest. 2: 210 (1853). PedT 1897, s. 312.
OVÅRDSLÖSHET. [sannol. till vårdslöshet i anslutning till ovålighet, ovårdsamhet m. fl.; jfr o- 3 anm.] (†) slarv, försumlighet l. dyl. FörarbSvLag 3: 236 (1715). —
Spalt O 1709 band 19, 1951