OXYGEN ok1syje4n, äv. ωk1s-, äv. -ge4n (åxyschä´n Dalin), n. (Möller (1807) osv.) ((†) r. l. f. Sparrman Fourcroy 88 (1795), Därs. 163); best. -et (ss. r. l. f. -en).
Ordformer
(oxi- 1795—1807. oxy- 1795 osv. -gen 1795 osv. -gene 1795—1800. Anm. Stundom användes den nylat. formen oxygenium. Lyceum 2: 139 (1811). SvUppslB (1934))
Etymologi
[jfr t. o. eng. oxygen; av fr. oxygène, adj. o. sbst., bildat 1786 av den fr. kemisten A. L. Lavoisier till gr. ὀξύς, skarp, sur; senare leden ytterst till gr. –γενής, adj., född m. m., i kemiskt fackspr. felaktigt använt i bet.: alstrande (se under HALOGEN); benämningen föranledd därav att man först antog syret vara en huvudbeståndsdel i alla syror]
Ssg: OXYGEN-GAS. (oxigen gas) [jfr fr. gaz oxygène] (†) syrgas, syre. VetAH 1804, s. 25. Anm. Möjl. föreligger här ett i sv. eljest icke påvisat oxygen, adj.
Avledn.: OXYGENATION, r. l. f. (†) oxidering, syrsättning. Ehrenheim Phys. 1: 267 (1822). Hj-Ling (1882) hos LGBranting 1: XXIII. —
OXYGENERA, v. (oxi- 1808. oxy- 1795—1891) (†) kem. oxidera, syrsätta. Sparrman Fourcroy 14 (1795). JGGahn (1808) hos Berzelius Brev 9: 41. WoJ (1891). —
Spalt O 1751 band 19, 1951
Webbansvarig
admin_saob@svenskaakademien.se