PACKA pak3a2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. packa (Ihre DialLex. (1766)); jfr nor. pakke ball, spela långboll; sannol. av ljudhärmande urspr. (jfr PICKA), delvis möjl. dock etymologiskt identiskt med PACKA, v.1, o. utvecklat ur bet.: trycka l. pressa (se PACKA, v.1 2; med avs. på bet.-utvecklingen jfr KLÄMMA, v. 1 g). — Jfr NÖTPACKA]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) slå l. bulta l. banka; äv. tr.: bearbeta (ngt) med slag, bulta (ngt). Brummer 63 (1789). (Järnvägsskenan) drages .. på några rullar till en plan tackjernshäll, hvarest den vändes några gånger och packas med träklubbor. JernkA 1861, s. 93.
Särsk. förb.: PACKA PÅ10 4. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) ge (ngn) stryk, puckla på (ngn). Börjesson E14 145 (1846). Dalin (1855). jfr påpacka.
