| Publicerad 1952 | Lämna synpunkter |
PAPISM papis4m, r. l. m.; best. -en.
1) påvedöme; katolicism (se d. o. 2); förhållandet att hylla påvedömets anspråk på att utgöra universell o. ofelbar myndighet i andliga ting; vanl. nedsättande. Thorild (SVS) 3: 279 (1786). De grunder vackla, / På dem (dvs. på vilka) papismen rest sin thron. Wallin Vitt. 2: 15 (1804). (Språkmästaren) Jacobus de Puteo afsvor papismen inför konsistoriet d. 15 dec. 1647. Annerstedt UUH II. 2: 95 (1909). KyrkohÅ 1942, s. 79. jfr KRYPTO-PAPISM.
2) om förhållandet att kejsaren i det bysantinska kejsardömet äv. var påve samt i närstående anv.; i ssgn CESAREO-PAPISM.
Spalt P 178 band 19, 1952