| Publicerad 1952 | Lämna synpunkter |
PARA pa3ra2, v. -ade ((†) sup. part LykkoPris A 3 b (1689); p. pf. paart Lucidor (SVS) 463 (1674)); o. PARAS pa3ras2, v. dep. -ades. vbalsbst. -ANDE, -ING (se PARNING), -NING (se d. o.).
1) sammanföra l. förena (två varelser l. föremål) till ett par; ordna l. gruppera (ett antal varelser osv.) parvis; ss. refl. l. dep. l. (i bet. d) intr.: förena sig resp. sammanfoga sig till par, bilda par o. d.
a) (numera knappast br.) motsv. PAR, sbst.1 1 a α, om ingående av äktenskap (l. en motsvarande förbindelse); företrädesvis ss. refl. l. dep.: bilda par, gifta sig; förr äv.: leva samman med ngn ss. i ett äktenskap; stundom med bibet. av o. svårt att skilja från 2. En gammall man haf(ve)r parat sig mz en quinna i nogra åhr; begära nu få lof att wijas. ConsEcclAboP 518 (1661). Gemehna från Meklenborg såg man den tijden paras med de aldraädlaste Möör och änckior. Riddermarck Alm. 1691, s. 28. The tw vnga folck, som Gudh .. (i paradiset) månde para. Spegel ÖPar. 37 (1705). Lenngren (SVS) 2: 94 (1793; refl.).
b) refl. l. dep., motsv. PAR, sbst.1 1 a β: slå sig ihop till l. bilda par; numera nästan bl. i p. pf.: som lever l. uppträder i par; ofta svårt att skilja från 2. Diur löpa medh hwar ann’, Fisk leker, Lufft-fät paras / Alt makar sigh ihoop. Lucidor (SVS) 80 (1668); jfr 2. I begynnelsen av maj såg man somliga (snösparvar) parade på häckplatserna. Rosenius SvFågl. 1: 407 (1920).
c) (numera knappast br.) motsv. PAR, sbst.1 1 b; dels tr.: ordna l. gruppera parvis; dels refl.: ordna l. gruppera sig l. ställa upp sig parvis. Geisler Fägnet. D 1 a (1709; refl.). At komma til vägs med Orthographien (i en skola), paras Disciplar, som närmast äro hvarannan i stafvande. SvMerc. V. 2: 334 (1759). De öfrige (gästerna), som icke kunde para sig (för att dricka tvemännings), drucko ensamt. SvMag. 1766, s. 85. CGStrandberg 63 (1853; refl.).
d) (numera bl. tillf.) motsv. PAR, sbst.1 1 c: låta (två dragare) gå i l. bilda ett par; förr äv.: spänna (två dragare) ss. par för en vagn l. annat körredskap; äv. (numera föga br.) intr. l. ss. pass., i uttr. para väl resp. vara väl parad, med pluralt subj.: passa bra samman ss. par, gå bra i par. Nordenflycht (SVS) 3: 13 (1760). Plöjaren går, att lösa ur oket de oxar han parat. Adlerbeth Buc. 25 (1807). Tvenne goda och väl parade vagnshästar .. äro till salu. LdVBl. 1840, nr 3, s. 3. (De båda ponnyerna ha) allt för olika kroppsform, för att para väl. SD 1900, nr 187, s. 5.
e) spelt. motsv. PAR, sbst.1 1 e α. Düben Talism. 4: 32 (1817; tr.; i kasino). Ligger t. ex. en åtta på bordet, likagodt af hvilken färg, och man har, när ens tur kommer, en annan åtta på handen, så parar sig denna med den andra. Lindskog Spelb. 205 (1847). 2NF 27: 857 (1918; i pass.; i ”svartepetter”).
f) (numera bl. ngn gg) i allmännare anv. Schroderus Dict. 245 (c. 1635). Thet är bäst, at lika med lika paras. Scherping Cober 1: 267 (1734). Som stjärnorna på himmelen / de para sig par om par. Landsm. VII. 7: 56 (1892).
2) i fråga om den kroppsliga föreningen vid könsakten (nästan bl. i fråga om djur); dels refl. l. (numera mindre br.) dep. l. (mera tillf.) intr.: ingå dylik förening, utföra könsakten, kopulera; dels tr.: låta (husdjur) ingå dylik förening; jfr 1 a, b. Då dhem (dvs. valarna) brånan påkommer at dhe weele paara sigh, så .. (uppsöka de) een stilla Siö emellan Iszbergen. RelCur. 356 (1682). Björnen .. paras sist i Octob. Nordholm Djurf. 27 (1749). Att para för unga hundar med för unga tikar .. är ej rådligt. Hahr HbJäg. 70 (1865). Utefter stränderna parade sjöfoglarne. Janson Par. 181 (1900); jfr 1 b. Du skall icke låta två slags djur av din boskap para sig med varandra. 3Mos. 19: 19 (Bib. 1917). — särsk. (†) tr., med avs. på växt: befrukta. Para Dadelträden. Hasselquist Resa 582 (1750). Därs. 116 (1751).
3) i oeg. l. bildl. anv. (jfr 4), med avs. på två (l. flera) varelser l. föremål: sammanföra, sammanfoga, hopkoppla, förena o. d.; ss. refl.: vara sammanfogad l. förbunden, förena sig o. d.; numera bl. tillf., i anv. med nära anslutning till 1. (Han) giorde .. tw .. (bräder) på the tw hörnen aff tabernaklet baak til, så at hwart thera aff the bådhen paradhe sigh medh sitt hörne brädhe jfrå nedhan vp ått. 2Mos. 36: 29 (Bib. 1541). (Gud, som) för otaligt ondt dig hijt til dags bewarat, / Och med en sundan kropp, en wettig Siäl har parat. Brenner Dikt. 2: 97 (1683). Jag med Jesu wil mig para. Warnmark Sångt. 49 (1701). Snart grafven oss på nytt skall para. Leopold 2: 321 (1793, 1815). De höga poppelträn i stället parar han / Med drufbeklädda rankors skott. Adlerbeth HorOd. 175 (1817). — särsk.
a) (†) betecknande samordning till tiden av olika händelser o. dyl. l. att ngt visst göres l. sker l. råder o. d. vid en viss tidpunkt; dels tr., med personsubj., dels refl., med subj. betecknande händelse o. d. LykkoPris A 1 b (1689). Med segrens fest vår Höfding får / I dag sin Bröllopshögtid para. Adlerbeth Skald. 2: 29 (1778, 1798). En stor glädje parade sig .. med segerfesten. Emanuelsson Plut. 3: 388 (1843).
b) [jfr motsv. anv. i sv. dial.] (†) lägga l. sätta ihop (ngt) så att det passar. Du parar listigt många ord. Gumælius Engelbr. 138 (1858).
c) (†) i uttr. para sig med ngt, hänga samman med ngt l. höra ihop med l. passa till ngt l. dyl. Ändock .. (Jesus) härtils varit obevekelig (tänkte djävulen), torde Han dock öpna sit hierta och inlåta en rörelse, som närmast parar sig med menniskligheten. Bælter JesuH 2—3: 35 (1756). (Vissa tobakssorters) ädelhet parar sig med vårt stort-folck. Salander Gårdsf. 381 (1758).
d) (†) i uttr. para sin lycka med ngn, söka sin lycka hos ngn l. dyl.; jfr 4 b. Med et så värdigt folk (som landsbygdens) vill jag min lycka para. GFGyllenborg Vitt. 1: 121 (1762, 1795).
e) (†) refl., om person l. personifikation: sluta l. slå sig samman l. förena sig l. ingå förbund (för att gemensamt göra ngt o. d.). RARP 3: 264 (1642). Til mänskans qval sig jord och himmel para. Lidner (SVS) 2: 379 (1784). Runeberg ESkr. 2: 204 (1833).
4) [specialfall av 3] (i sht i vitter stil) betecknande förenandet av två (ngn gg flera) egenskaper l. tillstånd l. handlingar o. d., i sht att en person förutom en viss egenskap också har en annan; nästan bl. i förb. med prep.-bestämning inledd av med; dels tr. (vanl. med personsubj.): förena (med ngt), dels refl. o. dep. (med subj. betecknande egenskap, tillstånd, handling o. d.): vara förenad l. förknippad l. förbunden (med ngt). En af Dygd fullkommen Siäl, / Där sig wett med Fromhet parar. Brenner Dikt. 2: 29 (1686). Lär dig att ormens list med dufvans fromhet para. Stagnelius (SVS) 3: 160 (1822). Lärdom, parad med skarpsinne. ANF 41: 209 (1925). I själva verket var .. (Kerrman) högmodig, en egenskap som ofta paras med blyghet. Bergman JoH 6 (1926). — särsk.
a) (†) i fråga om ett samtidigt ljudande av olika ljud l. röster. Lenngren (SVS) 1: 90 (1777). Med lutors sorgsna ljud sig grafvens sånger para. Kellgren (SVS) 3: 402 (1792). Runeberg (SVS) 1: 125 (1830; refl.).
b) (†) i uttr. para sin lott med ngns, dela ngns lott; para ngns öde med ngns, låta ngn dela ngns öde. Murberg Racine Ath. 127 (1776). Snart min lott jag skal med hennes para. — / Jag falla .. skal. Adlerbeth Skald. 1: 256 (1782, 1797).
5) (†) i uttr. para ngt med ngt, ställa ngt i bredd l. jämföra l. jämställa ngt med ngt. Spegel GW 240 (1685). Tro ej at jag mig vil para / Med thesse Hieltar, som bör’ Gudars likar vara. Knöppel Reg. 8 (1741). När han min hy, med liljans, parar, / Och talar om min ögons prakt. Nordenflycht QT 1746—47, s. 159.
1) till 1: sammanföra till ett par; ss. refl.: bilda ett par o. d. Swedberg Ordab. (1722). (Deltagarna i boxningstävlingen) hade parats ihop två och två af möjligast lika tyngd. Bergdahl Antip. 131 (1906). jfr hoppara. särsk.
a) (mera tillf.) till 1 a. SColumbus Vitt. 114 (1667). SkrVSocLd 20: 41 (1680). (Hymen:) Nog har jag giordt mit til, som Gud för äkta sängar, / At para hop alt folk. Knöppel GudRådsl. A 5 a (1744).
2) till 3: sammanföra, sammanfoga, hopkoppla; förena; kombinera; numera bl. tillf., i anv. med nära anslutning till 1. Thomander 3: 247 (1826). Verldens alla flaggor paras / Broderligt tillhopa här. Oscar II 2: 274 (1868, 1887). UVTF 26: 112 (1880). särsk. (†) övergående i bet.: få (ngt) att stämma överens. Christi nedriga (dvs. anspråkslösa) upförande, och Johannis härliga vittnesbörd. Dessa tu kunde naturen icke para tilhopa. Borg Luther 1: 84 (1753). —
a) till 1 a; äv. refl. Ekblad 245 (1764; refl.). O Afrodite, som med hjärtlös gamman / omaka älskande städs parar samman. Procopé Vers 48 (1909).
2) (†) till 1 c, 3 e, refl.: sluta sig samman (för att göra ngt, eg. parvis). Sylvius Mornay 16 (1674).
3) (†) till 3: sätta samman l. ihop, sammanföra. Westring SvLafv. 1: VI (1805). särsk. övergående i bet.: få (ngt) att stämma överens (med ngt). Bælter JesuH 5: 217 (1759).
4) (†) till 4, refl., om olika föreställningar: förekomma tillsammans, gå ihop. Geijer Brev 102 (1811). —
Spalt P 211 band 19, 1952