| Publicerad 1952 | Lämna synpunkter |
PARALLAKTISK par1alak4tisk, adj.; adv. -T.
(i fackspr., i sht astr.) som har avseende på l. har karaktären av l. beror på l. på annat sätt har samband med parallax. Rätta Parallactiska vinkelen til Mars. VetAH 1756, s. 69. Parallactiska observationers anställande. Melanderhjelm Astr. 2: 383 (1795). Det parallaktiska tidvattnet vilket icke beror på jordens rotation under solens och månens kraftfält utan på dessa himlakroppars egna rörelser och ställning relativt till jorden. Ymer 1931, s. 232. — särsk.
a) astr. i uttr. parallaktisk rörelse l. förflyttning o. d., om den del av en himlakropps rörelse som endast utgör en återspegling av observatörens egen rörelse (beroende på jordens rotation, jordens omlopp kring solen l. hela solsystemets rörelse). Selander ÅrsbVetA 1837—41, s. 22. Strömgren AstrMin. 1: 75 (1921).
b) astr. i uttr. parallaktisk ojämnhet l. elevation, om viss störning i månens rörelse runt jorden, som är beroende av förhållandet mellan månens o. solens avstånd från jorden. Gyldén Astr. 187 (1874). Bergstrand Astr. 284 (1925).
c) astr. betecknande att ett astronomiskt observationsinstrument är monterat på ett speciellt sätt, som möjliggör att instrumentet kan (automatiskt) vridas efter en himlakropps (skenbara) rörelse över himlavalvet, vilket innebär att himlakroppen under observationen ständigt har samma plats i synfältet. Parallaktisk uppställning. En parallatiskt uppställd tub. Lindhagen Astr. 177 (1858). Bergstrand Astr. 151 (1925).
Spalt P 243 band 19, 1952