Publicerad 1952 | Lämna synpunkter |
PARENTATION par1äntaʃω4n l. -en-, äv. -atʃ-, l. 01— (paränntatschón Dalin), r. l. f. ((†) m. CIHallman 126 (1777)); best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
2) (högtidligt) åminnelsetal; liktal; stundom äv. abstraktare l. allmännare: (firande av en avlidens l. avlidnas minne gm) högtidlighet vars huvuddel utgöres av ett å-minnelsetal; jfr PARENTERA 2. Parentation över, förr äv. efter ngn. Hålla, förr äv. göra l. förrätta parentation (över ngn). KOF II. 2: 174 (c. 1655). Rudbeck Bref 373 (1699: giorde). ConsAcAboP 11: 149 (1723: förrättar). Musiken vid parentationen efter prinsessan Sophia Albertina. Geijer I. 2: 157 (1833). Sedan styrelseledamöterna i (Knuts)-gillet tagit plats .., höll åldermannen .. parentationen över de bortgångna. SDS 1949, nr 12, s. 7. särsk. (mera tillf.) oeg. l. bildl.; särsk.: lovtal över ngt som icke längre finns (l. snart icke längre skall finnas). Parentation i anledning af Bränvins-bristen, hållen i et Sällskap 1785. Roth (1786; broschyrtitel). SvFolket 7: 158 (1938).
-HEDER. (mera tillf.) heder som kommer en avliden till del gm att han blir föremål för parentation. Block Progn. 8 (1708). —
Spalt P 271 band 19, 1952