| Publicerad 1952 | Lämna synpunkter |
PARERA pare4ra, i Sveal. äv. -e3ra2 (pare´ra Weste), v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING
I. (†) med indirekt refl. obj.: (för)skaffa sig (ngt). Jag hafwer parerat migh .. liberum aditum (dvs. fritt tillträde) .. till .. Rijkzdrotzet H:r Pedar Brahe. VDAkt. 1660, nr 113.
II. [jfr motsv. anv. i fr., it., span. o. mlat.] pryda l. ståta l. krusa o. d.
1) (numera knappast br.) utsmycka l. sira l. pryda (ngn l. ngt); förse (ngn l. ngt) med prydnader; äv. refl.: pryda l. smycka sig; särsk. i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet.: smyckad, prydd, om person äv.: klädd i högtids- l. galadräkt (o. prydd med smycken o. d.). Saalen .. war .. med speglar och allahanda blomster helt well parerat. Ekeblad Bref 1: 75 (1651; rättat efter hskr.). Några tusen personer, dels parerade, dels oklädda. Tegnér Armfelt 1: 92 (i handl. fr. 1783). (Hon är) sällsynt vacker, der så hon står parerad. Sturzen-Becker 3: 38 (1861). Lewenhaupt Pyren. 77 (1914: parera sig).
2) (numera knappast br.) ta sig väl ut; utgöra en prydnad; äv. i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet. Parera, .. (dvs.) stå wel. Swedberg Schibb. 288 (1716). Edholm C15Tid 83 (1862; i p. pr.). (Likör-)flaskor af tilltalande form och prydlig sigillering, så att de parera utmärkt på hvilket bord som helst. SD(L) 1895, nr 196 A, s. 4.
3) (numera knappast br.) uppträda på ett sätt som vittnar om månhet om l. strävan efter l. iver att göra ett fördelaktigt intryck (i sht gm sitt yttre); briljera l. ståta l. stoltsera o. d. Swedberg Schibb. 288 (1716). Franzén Skald. 4: 232 (1801, 1832). Västerländingen saknar icke lust att parera; han braverar gärna, icke blott i handling utan äfven i åthäfvor och ord. Kjellén Storm. 2: 223 (1905).
4) [med avs. på bet. jfr FJÄSA 2, 3, KRUSA, v. 3, 4; delvis dock möjl. utgående från PARERA, v.2 6] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) krusa (ngn), fjäska för (ngn); hedra (ngn). Pojken firas och pareras nu på alla vis. Högberg Vred. 1: 142 (1906). EtnolKällskr. I. 3: 258 (1946).
III. [jfr motsv. anv. i t. o. fr.; efter motsv. anv. i it.; utgående från bet.: vidtaga mått o. steg emot l. träffa anstalter för o. d.] avvärja o. d.
a) med avs. på hugg l. stöt l. slag o. d.: hindra från att träffa; särsk.: (gm en rörelse med handen l. armen l. ett vapen o. d.) avböja l. avvärja; äv. med avs. på vapen l. föremål o. d. som hotar att träffa ngn l. ngt: hindra från att träffa, särsk.: (ta emot o.) föra åt sidan l. föra undan; äv. med avs. på grepp (i brottning): hindra värkställandet av; äv. abs. ConsAcAboP 3: 329 (1669; abs.). (Han) berättade historier à la Münchhausen, hur han hade parerat kanonkulor med sin sabel. HLilljebjörn Hågk. 1: 56 (1865). Urskogar, där jag måste beväpna mig med en staf för att parera de grenar som hotade rifva mig i ansiktet. Hedin GmAs. 2: 159 (1898). Pela blott parerade (dolk-)stötarna och detta lamt. Hallström Than. 62 (1900). Raka slag pareras (i boxning), därigenom att motståndarens hand föres åt sidan. IdrIMar. 1935, s. 208. särsk. fäkt. i uttr. parera kvart l. kvint o. d., parera med kvart resp. kvint osv., göra kvart- resp. kvintparad osv. Hellsten Florettf. 50 (1922).
b) allmännare l. mer l. mindre bildl.: (gm motåtgärder) avvärja l. avstyra l. tillbakaslå (ngt) l. göra (ngt) resultatlöst l. oskadligt o. d.; särsk. med avs. på anmärkning l. fråga l. krav o. d.: (ta upp o.) besvara på ett avvärjande l. avväpnande sätt, bemöta, ge svar på tal på, ”ta udden ur”; äv. abs. Falkenberg ville kalla vår inrättning (dvs. Fysiografiska sällskapet i Lund) en oeconomisk societet; men det har jag parerat. 2LUÅ II. 2: nr 10, s. 8 (1774). Åkerhielm Hvidehus 87 (1899; abs.). Vid parerandet af de .. framställda krafven. Ymer 1907, s. 355. Man har lärt sig parera spydiga glosor. Martinson Kvinn. 80 (1933). särsk. ss. anföringsverb: säga l. genmäla l. replikera på ett avvärjande l. avväpnande sätt. Janson Lögn. 133 (1912). ”Vi ska förjaga fienderna ur trädgården.” ”Det finns inga fiender där”, parerade realisten Lydia. Fogelqvist ResRot 161 (1926).
IV. [jfr motsv. anv. i t. o. fr.; efter motsv. anv. i span.; utgående från bet.: vidtaga mått o. steg emot, förhindra, stoppa] (†) hippol. om häst: göra halt, stanna. KrigVAH 1833, s. 269. Platen HlednRytt. 38 (1856).
PARERA IN010 4. fäkt. till III a: medelst parad föra (stöt l. vapen o. d.) inåt. Balck Idr. 3: 531 (1888). —
PARERA UNDAN010 32 l. 40. [jfr t. ausparieren] (numera knappast br.)
a) till III a: parera (hugg l. stöt l. slag o. d.); äv. med avs. på vapen l. föremål o. d.: (ta emot o.) föra undan, äv.: gm en undanvikande rörelse hindra (ngt l. ngn) från att träffa l. stöta emot sig, undvika; förr äv. dels i uttr. parera undan för (vapen o. d.), parera hugg l. stöt(ar) från (vapen osv.), dels i uttr. parera ngn undan (stöt o. d.), parera (stöt osv.) från ngn, parera ngns (stöt osv.). (Att) han med sin wärja parerat undan en spada, hwarmed hustron welat hugga Myrberg. ConsAcAboP 9: 355 (1708). VRP 10/11 1729 (: för). Den så kallade Tiercen; den knapt sjelfve fäktmästaren .. till slut kunde parera mig undan. Nyrén Charakt. 104 (1780). Den vighet, med hvilken .. (bärarna) parerade undan de dem mötande Peonerna. Gosselman Col. 2: 144 (1828). Palmblad Fornk. 1: 167 (1843). Schulthess (1885).
b) allmännare l. bildl.: (gm motåtgärder) avvärja l. avstyra (ngt); jfr parera, v.1 III b. Tegnér (WB) 5: 582 (1826). Schulthess (1885). —
PARERA UT010 4. fäkt. till III a: medelst parad föra (stöt l. vapen o. d.) utåt; förr äv. i fråga om utförande av bindande (lång) parad varvid känningen bibehålles med motståndarens vapen ända fram till stöten. Serenius Qq 4 b (1734). —
-BYGEL, förr äv. -BÖGEL. [jfr t. parierbügel] vapenl. på svärds- l. värj- l. florettfäste o. d.: bygel avsedd att skydda handen för hugg l. stötar; jfr hand-bygel 1. Schück VittA 6: 351 (i handl. fr. 1787). —
-DEL. vapenl. på värja o. d.: den övre tredjedelen av klingan, använd för parering av hugg l. stötar. Alm BlVap. 91 (1932). —
-DOLK. [jfr t. parierdolch] vapenl. förr vid fäktning (med värja o. d.) i vänstra handen förd dolk använd att parera med, fäktdolk, vänsterhandsdolk. 3NF 5: 1106 (1926). —
-HAKE. vapenl. på vissa äldre svärd: var särskild av de båda nedanför parerstången från var sin ägg utgående, svagt nedåtböjda hakar, som voro avsedda att vid parering uppfånga motståndarens klinga; i sht i pl. Alm BlVap. 18 (1932; i pl.). —
-PLÅT. vapenl. på svärd l. värja l. florett l. dolk o. d.: vid fästets nedre del (nedanför parerstången l. i samma plan som denna) fäst, på olika sätt utformad plåt avsedd att skydda handen för hugg l. stötar. NF 4: 1482 (1881; på florett). —
-RING. [jfr t. parierring] vapenl. på äldre svärd l. värja: under parerstången anbragt o. i vinkel mot denna utskjutande metallstycke i form av en avlång ring, tjänande samma ändamål som en parerplåt; särsk. (i pl.) om par av mitt emot varandra anbragta, åt motsatta sidor utskjutande dylika ringar. Balck Idr. 3: 377 (1888). Tumringen, hvilken fördubblades till parerringar. 2NF 33: 117 (1921). Alm BlVap. 9 (1932). —
-STÅNG. [jfr t. parierstange]
1) vapenl. på svärd l. värja l. dolk o. d.: vid fästets nedre del vinkelrätt mot kaveln åt båda sidor utskjutande stång av metall, tjänande att (jämte parerplåten) skydda handen för hugg l. stötar; äv. om var särskild av två mitt emot varandra anbragta, åt motsatta sidor utskjutande stänger som tjäna dylikt ändamål; jfr hjalt. Schück VittA 4: 491 (i handl. fr. 1746). Från plåten (på det karolinska kavalleriets värjor) utgå rak främre och bakre parerstång. SvVapSÅ 1934—37, s. 38.
2) hippol. i utvidgad anv., om var särskild av de båda vid munlagets ytterändar på ett tränsbett fästa stänger som (jämte tygelringarna) hindra bettet att förskjuta sig i sidled; ofta i pl. KrigVAH 1829, s. 119. —
-VAPEN. (i fackspr., mera tillf.) vapen avsett l. använt att parera med. 3NF 5: 1106 (1926; om parerdolk).
Spalt P 274 band 19, 1952