Publicerad 1952   Lämna synpunkter
PARTIGÄNGARE parti3~jäŋ2are, förr äv. PARTIGÅNGARE, m.||(ig.); best. -en, äv. -n; pl. =.
Ordformer
(-gångare 1687—1837. -gängare 1734 osv. Se för övr. PARTI)
Etymologi
[jfr d. partigænger, nor. partigjenger, t. parteigänger; av PARTI o. GÄNGARE, sbst.2, resp. GÅNGARE]
1) (numera nästan bl. i skildring av ä. förh.; jfr slutet) medlem av (förr äv.: ledare för) ett detachement (tillhörande de reguljära trupperna) som utsändes för att rekognosera l. härja inom ett fientligt område l. göra ”räder” l. på annat sätt göra fienden avbräck l. av en (irreguljär) strövkår l. väpnad friskara (ett ”parti”; se d. o. 4 d); jfr PARTISAN, sbst.2, GERILLA 1. OSPT 1687, nr 2, s. 2. Ett vårt partie af 130 Mann tillika med partie gångaren Major Luckoinen. HFinlÖ 1: 212 (1711). Det finnas åtskillige fall, i hvilka en Partie-gängare nyttjas. De brukas, at oroa och anfalla en fiendes convoy, at hugga sig in uti en fouragering eller hästbete (osv.). Wrangel Tact. 86 (1752). Etzler Zig. 148 (1944). — särsk. (om nutida förh., mera tillf.) partisan. GHT 1941, nr 192, s. 9. Därs. 1943, nr 40, s. 9.
2) partianhängare, partiman; numera i sht om ivrig, fanatisk, ensidig partiman l. person som helt försvurit sig till ett parti o. i allt går dess ärenden. Dalin Arg. 1: 288 (1733, 1754). (Sinklaire var) i dåligt rykte såsom partigängare och ränksmidare. 3SAH 6: 70 (1891). (Det skulle) betraktas som ett brott mot god sed om någon utpräglad partigängare belönades med denna post (ss. överståthållare). DN(A) 1949, nr 226, s. 4. — särsk.
a) (mera tillf.) allmännare, om anhängare av en viss (icke politisk) meningsriktning; jfr b. Berzelius Brev 13: 252 (1838). Den estetiske partigängarens ”Gesinnungstüchtigkeit” sätter .. sin prägel på studierna och reseintrycken. 3SAH LIV. 2: 24 (1943).
b) (mera tillf.) i uttr. ngns partigängare, ngns anhängare l. meningsfrände l. partivän; jfr a. Hellberg Samtida 2: 19 (cit. fr. 1844). Prinsessans partigängare. Topelius Fält. 3: 245 (1858). Man skall höra till Brandes’ .. mest förstockade partigängare för att icke inse, att (osv.). Böök 4Sekl. 180 (1925, 1928).
Ssgr (till 1; utom mera tillf., med anslutning till 1 slutet, numera bl. i skildring av ä. förh.): PARTIGÄNGAR(E)-FEJD. jfr -krig. Schybergson FinlH 1: 219 (1887). —
-KRIG. krig fört av kringströvande detachement l. väpnade friskaror, gerillakrig, partisankrig. Ahlman (1872). GHT 1943, nr 40, s. 9. —
-KÅR. KrigVAT 1844, s. 138. —
-STRID, r. l. m. jfr -krig. GHT 1941, nr 170, s. 8.
Avledn.: PARTIGÄNGERI01004, äv. 03~002, n. (mera tillf.) till 2, nedsättande, om en partigängares värksamhet l. sätt att uppträda o. d.; äv. i fråga om värksamhet av icke politiskt slag. CFDahlgren 2: 304 (1828). SvD(A) 1913, nr 289, s. 7. —
PARTIGÄNGERSKA, f. (mera tillf.) till 2: kvinnlig partigängare; äv. om kvinnlig anhängare av en viss menings- l. skolriktning o. d. Såsom god partigängerska hade .. (Julia Nyberg) icke mycken välvilja till öfverlopps för Svenska Akademien. Ljunggren SmSkr. 2: 172 (1879). Åkerhielm Tib. 351 (1929).

 

Spalt P 355 band 19, 1952

Webbansvarig