| Publicerad 1952 | Lämna synpunkter |
PARTIKULJAR par1tikuljä4r l. -æ4r, l. 0104 (parrtikylljä´r Dalin), adj. o. sbst. m.||(ig.); ss. adj. -are; adv. = (†, Björkman (1889)), -T; ss. sbst. med pl. -er (RP 16: 53 (1653)). Anm. 1:o Ss. adj. förekom ordet förr ngn gg oböjt i sg. best. Stiernman Com. 3: 273 (1664). 2:o Den fr. pl.-formen particuliers förekom förr stundom (vid såväl adjektivisk som substantivisk anv. av ordet), t. ex.: Någre particuliers. RARP V. 2: 88 (1655; i bet. II). Particuliers affaires. 1BorgP 38 (1660; i bet. I 1 b).
I. adj. (o. adv.).
1) (†) = PARTIKULÄR. De allmännare begrep, som vi af erfarenhet i särskildta omständigheter dragit, bibehålla samma egenskap som de particuliera, hvaraf de äro sammansatte. Boëthius Sedol. 22 (1782). Partikulier accept, (dvs.) antagandet eller godkännandet af en del af en trasserad penningesumma. Smedman Kont. 7: 66 (1874). Ekbohrn (1904). — särsk.
a) om person, = PARTIKULÄR b. Stiernman Com. 3: 711 (1668). Huru skulle iag som en particulier och fattig karl kunna underhålla Konungens truppar? KKD 2: 253 (1718). Svenske particuliere familier. NoraskogArk. 6: 8 (1768). Jungberg (1873).
b) = PARTIKULÄR c. (Saken) är inthet particuliér, uthan går oss alle ann. RARP 9: 254 (1664). Tillåtes ej eller någon på Flottan med Advis-Jagter .. skicka någre particuliera Bref, utan at han dem förut hos Chefen upvist. SjöreglÖrlFl. 1785, § 42. Geijer I. 4: 131 (1822).
2) (ngt vard.) som i ett l. annat avseende påfallande skiljer sig från annat l. andra, särpräglad; säregen, egen, egendomlig. En sak, som är particulier i .. (stormogulns) regering, var, att han åt middag en timma tidigare, än hans företrädare. Kexél 2: 35 (1781). Det var particuliert, sade Tempelman om örfilen. SKL 4: 15 (1851). Detta var så gott som det enda värdshus, som Strindberg frekventerade. Han var partikuljär i detta avseende som i allt annat. Mortensen Strindbg 37 (1931).
3) (†) ss. adv. i komp.: mera i detalj, noggrannare, närmare. Rikz-Cantzleren begärte particulierere förklara sig. RARP 9: 267 (1664).
II. [jfr t. partikulier, partikülier, fr. particulier] (†) i substantivisk anv. (med adjektivisk böjning) o. ss. rent sbst.: enskild person; privatman, privatperson; särsk. om privatperson som dragit sig tillbaka från det offentliga livet l. sin värksamhet o. lever på sin förmögenhet, rentier. RP 16: 53 (1655). (Ministern) omgås med andre med den moderation, ja den sälsynta ödmjukhet, som vore han en particulier. Björnståhl Resa 1: 474 (1773). Det förbiudes strängeligen .. Fartygs Chefen .. at .. tillåta particuliere något gods i dess Fartyg inlägga. ReglArméenFl. 1788, s. 10. (G. IV A.) Vill ej hafva någon styfver af landet, emedan (han) tror sig hafva pengar nog att lefva som particulier. HT 1918, s. 202 (1809). 2NF (1914).
(I 1) -DISPASCH. jur., handel. = partikulär-dispasch. SFS 1883, nr 5, s. 3. PT 1915, nr 237, s. 1. —
(I 1 b) -HISTORIA. (†) historia l. saga som handlar om enskild person. Schück VittA 3: 52 (i handl. fr. 1692; möjl. att uppfatta ss. två ord). —
(I 1 a) -PERSON. (†) enskild person, privatperson. RARP 4: 71 (1647; i två ord). SthmStadsord. 2: 193 (1706).
Spalt P 359 band 19, 1952