Publicerad 1952   Lämna synpunkter
PARTITIV par4ti~ti1v l. 30~2 l. 104, adj. o. sbst. r. l. m. l. n.; ss. adj. med adv. -T; ss. sbst. best. -en resp. -et; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. partitiv, eng. partitive, fr. partitif; av lat. partitivus, till partitus, p. pf. av partire, partiri (se PARTERA)]
I. adj.: som utgör l. anger l. berör (endast) en del av en viss totalitet.
a) (†) filos. om omdöme, med avseende på subjektets kvantitet. Afzelius Log. 32 (1847).
b) språkv.
α) (i sht i fråga om utländska språk) betecknande att det i föreliggande fall endast är fråga om en viss del av en totalitet. Substantiver, som beteckna ett partitivt begrepp. Boivie SvSynt. 35 (1826). Partitiv artikel (i franskan). Edström FrSkolgr. 31 (1904). Partitivt objekt. Noreen VS 5: 237 (1906). SvUppslB (1934).
β) om attribut l. kasus (genitiv) i attributiv anv.: som betecknar det hela varav ngt är en del. Partitiv genitiv, apposition. Partitivt attribut. Uppström GotBidr. 28 (1868). Sundén SvSpråkl. 187 (1912).
γ) (†) om konjunktion: distributiv. Partitiva kopulativer eller partitiver. Svedbom Satsl. 58 (1843, 1863).
II. språkv. sbst.
1) (i sht i fråga om utländska språk) ord l. satsdel som betecknar ett partitivt begrepp. Olde FrSpr. 38 (1843). Noreen VS 5: 215 (1906).
2) (†) om distributiv konjunktion. Svedbom Satsl. 58 (1843, 1863; språkprovet utfört under I b γ).
Ssgr (språkv.): (I b β) PARTITIV-APPOSITION. partitiv apposition. Brate SvSpr. 182 (1898). —
(I b α) -ARTIKEL. (i fråga om utländska språk) partitiv artikel. Ekbohrn (1904). LoW (1911). —
(I b β) -ATTRIBUT. partitivt attribut. Brate SvSpr. 185 (1898). —
(I b β) -GENITIV. partitiv genitiv. Löfgren TySpr. 130 (1888). —
(I b α) -MÄRKE. (i fråga om utländska språk) = -artikel. Olde FrSpr. 49 (1843).

 

Spalt P 364 band 19, 1952

Webbansvarig