Publicerad 1952   Lämna synpunkter
PAX pak4s, interj. o. sbst. n.
Etymologi
[av lat. pax, frid, fred. — Jfr FAGER, PASS, sbst.6, interj.2]
(i barnspr.) ss. interj., betecknande att den som säger l. ropar ordet därigenom antingen vill markera att han är ute ur leken l. vilar o. d. eller att han vill tillförsäkra sig företrädesrätten till ngt; äv. (mera tillf.) ss. sbst., om detta utrop; äv. mer l. mindre bildl. Han sade pax för bollen. Pax för mig att rida på gunghästen! Alldeles som när pojkarna spotta för sig och säga pax. Strindberg Dram. 138 (1893). Pax för mig att få gå ut med .. (hunden), passade Kajsa på. Berg Lab. 93 (1933). Östergren (1934; äv. sbst.). jfr: Pax! (dvs.) (såsom utropsord), fred! håll! var stilla. Andersson (1845, 1857). jfr äv.: (Det betyder att) någon här i grannskapet (skall) dö. Pax för mig! VLitt. 1: 542 (1903); jfr PASS, interj.1 2 b.
Avledn.: PAXA, v., -ning. (i barnspr.) säga pax; i sht i uttr. paxa för (äv. på) ngt, (med ordet pax) säga ifrån att man vill förbehålla l. tillförsäkra sig ngt; äv. paxa för sig, i en lek: fria sig (gm att säga pax); äv. bildl. Lönnberg Cas. 34 (1882). (Var o. en) paxar .. för vad han helst vill ha. Boberg Ind. 216 (1928). Det där skulle jag ha haft. Jag hade paxat på det. Kuylenstierna-Wenster FlickTornr. 28 (1933). GHT 1943, nr 147, s. 6.

 

Spalt P 519 band 19, 1952

Webbansvarig