Publicerad 1952 | Lämna synpunkter |
PEN pe4n l. (i vissa trakter) PÄN pä4n, adj. -are. adv. -T.
(vard., numera mindre br.)
1) som (ängsligt l. överdrivet) noggrant iakttager moralens bud l. god ton l. fina manér o. d.; överdrivet l. tillgjort sedesam, pryd, sipp; fin (se FIN, adj. IV 1 b); dels om person (särsk. kvinna), dels om seder o. d. Vår Philis, som var förr så pener, / Hon had’ numera ingen skam. Bergius Småsak. 6: 75 (1757). Ditt lands pena fasoner. Hagberg Shaksp. 4: 130 (1848). Han gick omkring och var pen och gudsnådlig hela dan, han! Siwertz Vatt. 41 (1925). Östergren (1934).
2) allmännare: täck, vacker; fin (se FIN, adj. I 1); äv.: nätt (se NÄTT, adj. 4); äv. ironiskt: ”snygg”, ”fin”. Runius (SVS) 1: 181 (1707; angivet ss. västgötskt). Öfver allt var det granrisadt, pent och pynteligt. Knorring Torp. 2: 220 (1843). (Att kasta ut mig genom fönstret) det vore pent af er, Ove. Jolin Mjölnarfr. 64 (1865). Att inga kunde dansa så pänt som Peter Blom och Lots-Anna. VeckoJ 1911, s. 1055. Östergren (1934).
Spalt P 576 band 19, 1952