Publicerad 1952   Lämna synpunkter
PENITENT pe1nitän4t l. pen1-, m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(peni- (péni-) 1700 osv. pœni- 1764. -tent 1764 osv. -tente 1700 (om kvinna))
Etymologi
[jfr t. pönitent, eng. penitent, fr. pénitent, m., pénitente, f.; av en substantivering av lat. paenitens, poenitens (gen. -entis), ångrande, ångerfull, p. pr. av paenitere, poenitere (se PENITERA)]
(numera bl. mera tillf.) botgörare; botgörerska; botfärdig syndare; äv.: biktbarn. KFÅb. 1912, s. 359 (1700). Andersson (1845; äv. om biktbarn). Cygnæus 10: 156 (1851). —

 

Spalt P 586 band 19, 1952

Webbansvarig