Publicerad 1952 | Lämna synpunkter |
PEPTON päptå4n, n. (NordMedArk. II. 3: 1 (1870) osv.), äv. r. (SAOL (1900) osv.); best. -et, ss. r. -en; pl. -er (ASScF 5: 250 (1855, 1858), osv.), ss. n. äv. = (Flügge Bakt. 150 (1884), Lundell (1893)).
(i fackspr.) benämning på högmolekylära spjälkningsprodukter av äggviteämnen som äro dialyserbara o. vattenlösliga o. som icke koagulera vid kokning; särsk. om dylika produkter som bildas vid matsmältningen gm mag- o. tarmsaftens invärkan; förr äv. i utvidgad anv., om ett av finskuret oxkött l. andra äggviteämnen berett preparat, som bl. a. användes ss. näringsmedel vid vissa magsjukdomar. ASScF 5: 250 (1855, 1858). Det i handeln förekommande s. k. pepton, som fabriksmässigt beredes af kött m. m., utgöres i regeln af en blandning af olika ägghvitekroppar. NF 19: 148 (1895). Peptoner för bakteriologiskt ändamål. SFS 1915, s. 91. Starck Kemi 266 (1931).
-VATTEN. (i fackspr.) vattenlösning av peptoner o. koksalt (samt soda), använd vid odling av bakterier. Sundberg Mikroorg. 511 (1897).
Spalt P 632 band 19, 1952