| Publicerad 1953 | Lämna synpunkter |
PIANISSIMO pi1anis4imω l. -mo, l. —302 (– -i`ssimo Dalin), adv. o. sbst. n.; ss. sbst. best. -ot; pl. -on (Ödman StudM 81 (1891) osv.).
I. adv.: mycket svagt l. sakta l. dyl.
1) mus. motsv. PIANO, adv. o. sbst.2 I 1; särsk. använt ss. föredragsbeteckning (vanl. skrivet pp) i partitur. Pfeiffer (1837). Pukorna infalla .. pianissimo. Bauck 1MusH 200 (1862). SvUppslB (1934).
2) motsv. PIANO, adv. o. sbst.2 I 2. Min hustrus förbättring skrider framåt; men så pianissimo, att framskridandet ofta är omärkbart. 3SAH XXXVII. 2: 439 (1850). Lindqvist Mamin Ural 170 (1904).
II. mus. sbst.: (spel l. sång med) ytterst svag ton; parti (av ett musikstycke o. d.) som föredrages pianissimo. Norman MusUpps. 25 (1880, 1888). Det nästan ohörbara pianissimot. PT 1913, nr 111 A, s. 3. Törnblom Symf. 87 (1948). jfr: (Dirigenten) commenderade .. pianissimo. Atterbom Minn. 561 (1819).
-PASSAGE. —
Spalt P 776 band 20, 1953