| Publicerad 1953 | Lämna synpunkter |
PINA pi3na2, r. l. f.; best. -an; pl. (numera bl. tillf.) -or ((†) -er G1R 24: 385 (1554)); äv. (företrädesvis ss. rimord, numera bl. i I 5 c, d) PIN pi4n, sbst.1, r. l. f. ((†) n. Börk Darius 496 (1688)).
I. abstr.
1) (kroppsligt) lidande l. (kroppsliga) smärtor som avsiktligt tillfogas ngn, i sht ss. straff l. för att framtvinga en bekännelse, tortyr, marter, kval; numera företrädesvis i vitter stil, ngt arkaiserande. Quartera ok affliffua (en del personer) med ohörliga pinor. G1R 1: 28 (1521). Som thenne bekännelsen, hvilken under en svår pina uttvingas, äger föga vitsord, .. Therföre (osv.). Nehrman PrCr. 159 (1759). Det gälde framför allt att uttänka alla slags pinor och plågor för alla slags brott och förseelser. Öman Ungd. 235 (1889). Wigert PsykSj. 2: 114 (1925). — särsk.
a) om Kristi lidande i samband med hans korsfästelse o. död; särsk. i uttr. (Kristi, Frälsarens) död och pina. Filipp. 3: 10 (NT 1526; Bib. 1917: lidanden). Mz sin pine och bittra dödh, / frelste han (dvs. Kristus) oss aff dödzens nödh. GudlVis. A 7 a (1530); jfr Ps. 1937, 188: 1. Edemunnar, som .. fåfengeligen swäria, serdeles om Gudz dödh, hans pijna, fäm såår och Sacrament. KOF II. 2: 97 (c. 1655); jfr 5 a. Christi Pijnas Historia. Kyrkol. 2: 8 (1686). Kellgren (SVS) 5: 434 (1790). Östergren (1935).
b) om de (evigt) fördömdas lidanden i helvetet; dels i sådana uttr. som helvetets pina, evig pina, de förtappades pina, dels (i sht förr) pregnant. (De som stå på Guds vänstra sida) skola .. gå vthi ewoga pino. Mat. 25: 46 (NT 1526; Bib. 1917: evigt straff). Ondt Samweet, är .. En försmaak aff Helfwetes pijna. Grubb 643 (1665). I pinon blijr en ymklig låt. Ps. 1695, 408: 2. Moberg Utvandr. 218 (1949). jfr ELD-, HELVETES-PINA.
2) (numera företrädesvis i vitter stil, ngt arkaiserande) kroppsligt lidande (förorsakat av ngt annat än avsiktlig misshandel l. tortyr, i sht av sjukdom; jfr 1), kroppslig, fysisk smärta, plågor; förr äv. i sådana uttr. som ha l. få pina, ha l. få smärtor; jfr 4. Ollia af Camillæ blomster ähr nyttigh .. till att .. (bl. a.) stilla piinor. OMartini Läk. 48 (c. 1600). Esomofftast hade hon Pijna i sitt vänstra Knää. Hiärne Suurbr. 192 (1680). Kommer något mycket af desse Manietter på kroppen, så får man en sådan pina, at man må blifva galen. Kalm VgBah. 80 (1746). Moberg Utvandr. 416 (1949). — jfr BARNS-, FÖDSLO-, MAG-, NERV-PINA.
3) psykiskt lidande, kval, plåga; äv. med försvagad bet., om ngt höggradigt irriterande l. om intensivt obehag o. d.; jfr 4. Iach haffuer ena stora sorgh och idhkeligha pino j mino hierta. Rom. 9: 2 (NT 1526; Bib. 1917: kval); jfr 2. Longt lijff är een gerigh menniskios pina. SvOrds. B 5 a (1604). Ach ja, det är en faslig pina, / At stygt och slurfvigt tjenstfolk få. Lenngren (SVS) 1: 9 (1775). Moderskärlekens alla saligheter och pinor. Böök 4Sekl. 216 (1922, 1928). Pinan (dvs. den tråkiga middagen) hade varit över på två timmar. Hedberg BleknBrud. 96 (1951). — jfr NERV-, SJÄLS-PINA.
4) allmännare, om lidande, utan klar tanke på lidandets art (ss. fysiskt l. psykiskt), t. ex. lidande förorsakat av krigiska händelser, förtryck, nöd, umbäranden l. hård ansträngning; jfr 2, 3. Så mykit .. (Babylon) sigh haffuer herligha hållit och j cräszligheet warit, så mykit blander henne pino och grååt. Upp. 18: 7 (NT 1526; äv. i Bib. 1917). (Papisterna) pålägga oss allehanda pinor. Borg Luther 2: 160 (1753). Jag är så matt, att dessa rader kosta mig stor pina. Atterbom (1841) i 3SAH XXXVII. 2: 71. Törstens pina. Fröding Guit. 78 (1891); jfr 2. De pinans år Robin levat som krigsfånge i Tyskland. Krey-Lange Melba Liv 277 (1927).
5) i vissa uttr., i oeg. l. bildl. anv.
a) [till 1 a (l. b); jfr språkprovet från c. 1655 under 1 a] (i sht i vissa trakter, vard.) i bedyranden, förstärkande uttr. o. svordomar.
α) i uttr. för död och pina, för själ och pina, förr äv. för Guds döds och pinas skull, för Guds död och pina, vid allt vad heligt är; för allt i världen; till varje pris o. d.; se vidare DÖD, sbst. 5 b α. (Vi) bidie .. eder .., för Gudtz hårde dödt och pijne skuldt, att (osv.). G1R 16: 395 (1544). (Han) bad för själ och pina att slippa munderingspersedlarna. Freja 1841, nr 68, s. 4. Folket skulle för död och pina hållas på tillbörligt avstånd från sina representanter. Höglund Branting 2: 164 (1929). SvD(A) 1932, nr 69, s. 8.
β) i ett antal (delvis starkt förvanskade) uttr., med en anv. som står närmare en vanlig svordom, t. ex. död och pina, Guds pina, pina dö(d) l. (hopskrivet) pinadö [jfr dan. o. nor. pinedød], förr äv. pina tre l. pina tri [jfr PINO-TRÄD samt uttr. vaserra tre], pinakoknös [jfr d. pineknø; med avs. på senare leden jfr KNÖS, interj.], pina-rasa-dö; jfr DÖD, sbst. 5 b β. Ja Pinakoknös, hocket fint gille hä va. Dalin Arg. 2: nr 32, s. 8 (1734). Pinatri. Björn Fanfan 9 (1786). Karuselln gick, död och pina, med tolf knops fart i timmen. Jolin Barnhusb. 90 (1849). Pina-rasa-dö. Dalin (1855). Guds pina! Gumælius Engelbr. 60 (1858). Är det verkligen du, som är far till den där herremannen .., så är du, pina dö, större karl än du har vetat själv! Lundström Bojer Dyrend. 333 (1920).
b) (vard.) i uttr. göra pinan kort, raskt göra slut på l. stöka undan ngt (särsk. ngt obehagligt), göra processen kort. Brenner Pijn. 57 (1727). (Eftersom jag ändå torde sörja mig till döds) är det så godt at jag nu giör pinan kort (o. hänger mig). Modée HåkSmulgr. 100 (1738). VL 1906, nr 48, s. 1.
c) (vard.) i det ordspråksliknande talesättet den som vill vara fin får lida pin o. d.; jfr PINA, v. I 4 a. Hellström Lekh. 197 (1927). KristianstBl. 1950, nr 301, s. 10.
d) [jfr c] (mera tillf.) i uttr. lida pin, lida. Labour(partiet i England) får nu lida pin för .. (de två diplomaternas) flykt. SDS 1951, nr 157, s. 5.
e) [jfr motsv. uttr. i d.] (†) vara pinan värt att (osv.), vara mödan l. besväret värt att (osv.). Gustaf II Adolf 69 (c. 1620). Dens. 534 (1629).
II. (†) konkret, elliptiskt för: pinbänk. När någon hafwes fram på Pijnan, drages skiortan af honom (osv.). Barckhusen Cotossichin 119 (1669).
-FULL, adj.2 (adj.1 se pin, adj. o. adv. 1). (pin- 1877—1909. pino- 1910) [jfr d. pinefuld, t. peinvoll, ä. eng. pineful] (numera föga br.)
-KAMMARE, -MEDEL, se C. —
(I 2?) -SKORV. [urspr. möjl. betecknande sjukdomen skorv; jfr dels ond-skorv ss. namn på sjukdomen, dels sv. dial. skorv ss. namn på snärjmåra o. snarreva] (bygdemålsfärgat i vissa trakter) växten Spergula arvensis Lin., spärgel. Fries BotUtfl. 3: 244 (1864). Bolin Åkerogräs. 140 (1926). —
-STRÄCKA, v., -ning. (†) tortera (ngn) gm att lägga (honom) på sträckbänk. Serlachius Drått. 7 (1719). Rutström Schiller Röfvarb. 114 (1799). särsk. oeg. l. bildl. (jfr pina, v. I 5). Hvilken pinsträckning efter läsarns tårar. Phosph. 1812, s. 134.
B (†): PINE-BÄNK, se A. —
-RUM, -STAD, -SÄTT, se C. —
(I 1 a) -VECKA, f. om den vecka, då Kristus led martyrdöden, påskvecka(n), passionsvecka(n). PErici Musæus 1: 181 a (1582).
C: (I 2, 3, 4) PINO-ANDE. (i vitter stil) plågoande; äv. (tillf.) om sak. Palmblad Norige 50 (1846; om renstyng). 3SAH 13: 89 (1898; om lärobok). —
-BÄNK, -FULL, se A. —
(I 1 a) -HISTORIA. (pino- 1836 osv. pinos- 1851, 1872) (i vitter stil)
2) oeg., om en människas lidandes historia. Fångens sjuttonåriga pinohistoria. Hedin Tal 2: 433 (1887). —
-HÄKTE. (om ä. förh., mera tillf.) (fängelse med) tortyrkammare l. dyl.; äv. bildl. Att göra sitt lif till ett pinohäkte. Heidenstam End. 264 (1889). Dens. Svensk. 2: 290 (1910). —
-KAMMARE. (pin- c. 1755. pino- 1860 osv.) [jfr ä. d. pinekammer] (om ä. förh., med ngt vitter prägel) tortyrkammare. Schultze Ordb. 2145 (c. 1755). Nohrström Peltonen Flykt. 111 (1919). särsk. bildl. Krusenstjerna Pahlen 7: 443 (1935). —
-MEDEL. (pin- 1783—1885. pino- 1855 osv.)
1) (i sht om ä. förh., med ngt vitter prägel) till I 1: medel l. sätt att tortera l. plåga ngn; äv. konkret: tortyrredskap. Lagerbring 1Hist. 4: 74 (1783). Edqvist Trolldr. 237 (1949).
-ORT, r. l. m. (i vitter stil)
1) till I 1 b: ort där de (evigt) fördömda lida sitt straff. Rydberg Gudas. 233 (1887). Montelin VLittH 2: 48 (1931).
2) bildl.: plats l. hemvist för lidande o. smärta, ”lidandets boning”. Rydberg Faust 50 (1876). Jes. 14: 4 (Bib. 1917). —
-REDSKAP~20 l. ~02. [fsv. pino redhskap] (med ngt vitter prägel) tortyrredskap; särsk. om de redskap varmed Kristus marterades; i eg. anv. i sht om ä. förh. SvTyHlex. (1851). Cornell NorrlKyrklK 184 (1918). särsk. oeg. l. bildl. AStrindberg (1898) i 3SAH LIII. 2: 33. Bolin VFöda 394 (1934; om snörlivet). —
-RUM, n. (pine- 1635—1682. pino- 1526 osv.) [fsv. pino rum (Su 249)] (i vitter stil)
1) (om ä. förh.) till I 1: tortyrkammare; tortyrplats. Sylvius Curtius 587 (1682). Waltari MikHakim 66 (1951).
2) till I 1 b; om den plats l. det rum (i helvetet l. skärselden) där de fördömda lida sitt straff. Luk. 16: 28 (NT 1526). 2SAH 50: 242 (1874).
3) bildl.: plats l. hemvist för lidanden o. smärtor, ”lidandets boning”. Schroderus Comenius 725 (1639). Lasten .. / Gör oss ett pinorum af hennes (dvs. jordens) paradis. Remmer Theat. 2: 147 (1815). SvFolket 8: 151 (1939). —
-STAD. (pine- 1744. pino- 1907 osv.) [fsv. pino stadher; jfr d. pinested] (i vitter stil)
1) (föga br.) = -rum 1, 2. Browallius Holbg 117 (1744). De fördömdas pinostad. Söderhjelm ItRenäss. 41 (1907).
-STALL. [jfr ä. eng. pine-stall] (†) tortyrkammare; äv. bildl.; jfr nöd-stall, sbst.1 Lucidor (SVS) 256 (1672; bildl.). Därs. 271. —
-SÄTT. (pine- 1622—1635. pino- 1635 osv.) (i sht om ä. förh., i vitter stil) sätt att tortera l. plåga ngn, sätt varpå tortyr utföres; förr äv. konkretare, närmande sig bet.: tortyr (utförd på visst sätt). Tegel G1 1: 66 (1622). Schönberg Bref 1: 49 (1772). —
D (†): PINOS-HISTORIA, se C.
Spalt P 870 band 20, 1953