| Publicerad 1953 | Lämna synpunkter |
PISSA pis3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING (utom i ssgr bl. tillf.); -ARE (tillf., Serenius Ss 2 b (1734), Meurman (1847)).
(i folkligt l. mer l. mindre vulgärt spr.) kasta sitt vatten, urinera. Then som på weggena pissar (dvs. är av mankön). 1Kon. 16: 11 (Bib. 1541). Han blef priveradt (dvs. utesluten ur kyrkogemenskapen) för det han pissade i kyrckian om Påsk dag. HärnösDP 1694, s. 185. Johnson SträndSvall 335 (1946). jfr (†): Hustrun Suarade. .. Tin trelingh tin padda tin wäsling kom in, / Iagh skall lära tigh pisza i ringh. DrSimon 13 (1627); jfr Tegnér SprVärld 2: 427 (1925). jfr äv. Chronander Surge B 2 a (1647). — jfr BEPISSA, BLOD-PISSNING. — särsk.
a) i ordspr., ordstäv o. ordspråksliknande talesätt. Svensk man pissar aldrig ensam [jfr holl. een goed hollander pist noit alleen]. Thet är rätt at honom suider som vnder sigh pijssar. SvOrds. C 5 a (1604). Ju mer hon gråter, ju mindre pissar hon. Serenius 81 (1741). Det hielper hvad det kan, sade musen pissade i hafvet. Dens. 140. Det gör vad det kan, sa myran, pissa i helvet. Ström SvOrdst. 286 (1929).
b) tr.
α) (tillf.) med objektiv predikatsfyllnad. Varghen när folk kåma åt honom vijker han sina rumpo millanbenen och pissar henne alla våta. Bureus Suml. 223 a (c. 1600; hskr.). Forsius Fosz 535 (1621).
β) i sådana uttr. som pissa blod, avge blod vid urinering. BOlavi 79 a (1578). Om .. (fåren) pissa Blod, så (ge dem kummin). Alströmer Får. 52 (1727). Weste (1807).
-BÄCKEN. (piss- 1560—1739. pisse- 1538—1640) (†) nattkärl. VarRerV 30 (1538). TullbSthm 9/7 1560. Schenberg (1739). —
-MYRA, f. l. r. [jfr d. pissemyre, lt. pissmür, holl. pismier, meng. pissemyre, eng. pismire, ävensom nor. dial. migemaur; sannol. med syftning på det vid bett utsprutade giftet]
1) liten, ilsket stickande myra; ettermyra; äv. allmännare: myra (som kan sticka). Serenius Ss 2 a (1734). Broman Glys. 3: 406 (c. 1740). VetAH 1741, s. 39. Björkman (1889).
2) (om ä. förh. i Nyköping) bland lärovärkselever brukad benämning på folkskolepojkar. Asplund LivSmultr. 44 (1945). —
-POTTA. (piss- 1607 osv. pisse- 1579—1681. -botten, sg. best. (i bet. 2) Decker. -pottar, pl. (i bet. 2) 1796) [jfr d. pissepotte, holl. pispot, eng. pisspot]
2) [efter motsv. anv. av holl. pispot] (†) sjöt. om de två tåg som voro fästa i mesanspriets förliga nock o. med vilka spriets inställning reglerades; jfr brass, sbst.2 Decker (c. 1700) hos Oxe Vitt. 49. Runius (SVS) 1: 316 (1711). Rajalin Skiepzb. 218 (1730). Dalman (1765). Auerbach (1913). —
-STÄLLE. (numera bl. tillf.) jfr -vrå. Serenius Ss 2 b (1734). Pisställena vid farstubron, där man pissade kväll ock morgon. LandsmFrågel. 9: 9 (1927). —
-TRÄNGD, p. adj. [jfr d. pissetrængt] = -nödig. Presten .. stampade på den ena och andra foten, som hade han varit pissträngd. Linné Ungd. 2: 384 (1735). särsk. i uttr. se ut som en pissträngd kanin o. d., se nervös o. beklämd ut o. d. Granlund Ordspr. (c. 1880). Norling Mänskl. 181 (1930). Siwertz Förtr. 102 (1945). —
-VRÅ. [jfr t. pisswinkel] (numera bl. tillf.) hörn l. vinkel l. vrå (vid husvägg) där man (l. ngn) brukar urinera; jfr -ställe. Lind (1749). —
-VÄSKA. (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) barn (särsk. flicka) som väter i sängen, sängvätare; stundom äv. med mera allmänt nedsättande bet., om slarvig kvinna l. dyl. Serenius Ss 2 a (1734). (Sv.) Pissväska .. (lat.) mulier pannosa. Lindfors (1824). Ahlman (1872). jfr: Pissväska. .. (dvs.) Qvinna, som ofta kastar sitt vatten. Dalin (1855).
B (†): PISSE-BÄCKEN, -POTTA, se A. —
-SVAMP. [möjl. med syftning på att en vattenfylld svamp avger vattnet i en stråle, om man kramar den] möjl. om tvättsvamp. Fiken — 1 korg Pisse Suamp(er) — 19 st. TullbSthm 9/8 1580.
Spalt P 960 band 20, 1953