| Publicerad 1953 | Lämna synpunkter |
PJOSK pjos4k, sbst.1, n.; best. -et.
1) (sentimental l. pjollrig) klemighet, klemande (med sig själv l. andra); dalt, pjunk; löjlig hjärtnupenhet; äv.: (känslosamt l. joltigt) trams, pjoller. Hedberg Dagt. 71 (1876). Ett tröttande pjåsk med herdarnas och herdinnornas barnsliga oskuld. Mjöberg Lb. 445 (1910). För några år sedan ansågs det .. mest för pjosk .. att ägna någon särskild vård åt hundens tänder. Henricsson Hund. 51 (1923). Allt pjosk, all veklighet och mjäkighet, allt daltande är bannlyst från scouters program. SvScoutförbBibl. 28: 29 (1944).
2) (tillf.) konkretare: (löjlig l. struntförnäm) flärd, prål; ngt flärdfullt l. pråligt. Rococotidens siratliga pjåsk. Lundin Alp. 18 (1883). Inga sidensläp i mitt kök, inga tornyrer och förnämt pjåsk! Numers Dram. 1: 19 (1892).
-PEDAGOGIK. nedsättande, om uppfostran l. pedagogik som betraktas ss. klemig o. daltig o. ägnad att skapa bortskämda barn. Haglund HållnRörOrg. 1: 80 (1924). —
-PEDAGOJA. (starkt vard.) = -pedagogik. Den moderna pjoskpedagojan. SvD(A) 1912, nr 267, s. 11. Almquist Wennerbg 204 (1917).
Spalt P 981 band 20, 1953