| Publicerad 1953 | Lämna synpunkter |
PJÅKIG pjå3kig2, adj.1 -are. adv. -T.
1) (†) enfaldig, dum; intetsägande, (själs)slö, slapp; äv.: fjollig, narraktig. Sahlstedt (1773). Man säjer Doris pjåkig är, / För det at hon försigtigt plär / Med ja och nej på all ting svara. Lenngren (SVS) 1: 337 (1780). Nordforss (1805). Björkman (1889).
2) sjåpig, löjligt ängslig; som gruvar sig i onödan; klemig, veklig, pjoskig, mjäkig; stundom äv.: gnällig, klagande. Mina Systrar pjåkiga / med bindmössor / syntes niga. Bellman Lev. (BellmS) 35 (1794; bet. oviss; jfr a). Wikforss (1804; under blöde). Frun .. har aldeles aflagt det pjåkiga och gnällande, som utmerkte henne i Upsala. Geijer Brev 222 (1827). Ropa vill jag ej, — det vore ju så pjåkigt, när ingen fara är på färde. Jolin Kom. 16 (1845). Torsten Bertelsköld .. med sin nästan pjåkiga försigtighet om helsan. Topelius Fält. 2: 352 (1856). Ekorrmamma tyckte inte om pjåkiga ungar. Sohlström SagovVerkl. 1: 39 (1919). särsk.
a) (†) övergående i bet.: pryd, sipp. Sipp och pjåkig för en god historia eller en vits var .. (A. T. Gellerstedt) ej heller. Vetterlund Skissbl. 256 (1914).
3) (†) (svamligt) sentimental. Naturbeskrifvande, pjåkiga svasserier och långtrådigt hoprimmade legender. JJNervander 1: 150 (1833); möjl. till 4.
4) [jfr motsv. anv. i finländska dial.] (†) tråkig, ledsam, ointressant. Första acten .. var lustig, .. uti den andra, som var något pjåkig, syntes (osv.). Topelius Dagb. 1: 151 (1833).
5) (†) besvärlig, irriterande? Högmodiga borgarehustrur, giftsjuka tanter, pjåkiga pupiller, näsvisa drängar. SvLitTidn. 1814, sp. 328. Den upplyste, som ej vet något pjåkigare än barn. Wetterbergh Selln. 149 (1853).
6) (vard.) i sådana uttr. som inte så pjåkig, inte oäven, inte ”dum”, riktigt l. värkligt bra. Sehlstedt 3: 21 (1867). Michelangelos gravmonument äro verkligen inte pjåkiga. Blomberg Landsv. 205 (1927). (Att) inte (fotbolls-)laget var så pjåkigt. SvD(A) 1934, nr 137, s. 15.
Spalt P 988 band 20, 1953