Publicerad 1953   Lämna synpunkter
PLACKA plak3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[jfr d. plakke, holl. plakken; av t. placken, till plack (se PLACK, sbst.1)]
(i sht om ä. förh.) mil. o. byggn. bekläda (sluttningen av en vall o. d.) med jord l. lera l. med (jord varvtals blandad med) ris, halm, torv o. d. som hårt packas samman l. tillklappas; ss. vbalsbst. -ning äv. konkret, om vallens beklädnad. Tårfwen eller Plackningen. FortifOrdn. 1695, s. C 1 a. Oftast plackas inre vallsidan med torf, ris, halm o. d. Nordensvan o. Krusenstjerna 2: 321 (1886). 2SvUppslB 3: 447 (1947).
Ssg: PLACK-VÄRK, n. [jfr t. plackwerk] (†) gm plackning åstadkommen beklädnad av vallsluttning, plackning. Stål Byggn. 1: 214 (1834). Spak HbFältartill. 233 (1873).

 

Spalt P 999 band 20, 1953

Webbansvarig