Publicerad 1953   Lämna synpunkter
PLEBS pläb4s, äv. pläp4s, r. l. f.; best. -en (OMStålhammar osv.); i best. anv. stundom äv. utan slutartikel.
Etymologi
[av lat. plebs, det oprivilegierade ståndet, underklassen, de fattiga; av ett ieur. plēdh- (föreliggande i gr. πλῆϑος, mängd) o. rotbesläktat med lat. plenus (se PLENUM) o. populus (se POPULÄR) samt med FULL o. FOLK]
1) hist. om förh. i antikens Rom (l. dess lydländer); koll.: plebejer(na), plebejstånd(et). Plebs, eller den arbetande folkhopen. Rabbe PVetA 1770, s. 97. Almquist VärldH II. 2: 222 (1931).
2) (i sht ngt vard.) enkelt folk; ”populas”; underklassen, den stora massan; äv.: pöbel; äv. bildl. Pfeiffer (1837). OMStålhammar (1838) hos Nordmann BorgåBarn 134. Jag (är) en ung man af plebs utan slägtrelationer. AnderssonBrevväxl. 2: 12 (1841). Jag .. stod på stationsperrongen och lät beskåda mig af plebs. Engström Lif 31 (1903, 1907). Blanda sig med plebsen. Funch KBref 15 (1909). Litteraturens plebs. Schück (o. Warburg) Huvuddr. 2: 184 (1917).

 

Spalt P 1144 band 20, 1953

Webbansvarig