| Publicerad 1953 | Lämna synpunkter |
PLINT plin4t, sbst.1, r. l. m.; best. -en (König Mec. 74 (1752) osv.); pl. -ar (Möller (1790) osv.) ((†) -er Tersmeden Mem. 5: 142 (1778), Lundell (1893)).
1) byggn. o. konst. fyrkantig platta som utgör underlag för en kolonn(bas) l. (bildar det nedersta av) en piedestal o. d.; äv. om (den listartade ytterdelen av) motsvarande parti på en av ett enda stycke bestående kolonnbas l. piedestal l. dyl. König Mec. 74 (1752). Doriska kolonnen .. hvilar på en fyrkantig grundsten såsom plinth. Brunius Metr. 3 (1836). UpplFmT 11: Bil. 136 (1929). — särsk.
a) om fyrkantig fotställning till en dopfunt (jfr 3). 2VittAH 21: 203 (1853, 1857). LfF 1878, s. 74.
b) om klossar l. plattor under ben l. stolpar på möbler. AHB 117: 25 (1883). PT 1899, nr 212 A, s. 3.
2) (i fackspr.) hos kakelugn vars överdel har form av en kolonn: kubisk l. parallellepipedisk del mellan sockeln o. kolonnbasen. Landsm. B 15: 58 (1916). Närmast golvet är) en .. sockel, från vilken plinten höjer sig. SvKulturb. 1—2: 140 (1929).
3) (i fackspr.) fyrkantig piedestal l. fotställning (avsedd) för en staty l. vas l. dyl. BL 2: 127 (1836). I nischen finnes en plint .. som tyckes vänta på att bli prydd med en staty. KyrkohÅ 1923, s. 295.
4) i sht kulturhist. sockel l. stenfot (som skjuter ut i förh. till väggen ovanför); äv.: av en lodrät yta begränsad del av en utskjutande sockel l. stenfot (jfr RUND-STAV, SKRÅ-KANT). TT 1884, s. 159. (Sakristian har) låg sockel, bestående af en skråkant och plint. Fornv. 1913, s. 32. Fatab. 1929, s. 171.
5) (†) byggn. platt (horisontell) list på mur l. husvägg; särsk. (nedtill på husvägg): list som skjuter ut ovanför stenfoten. VetAH 1780, s. 216. Holmberg 2: 423 (1795). Dalin (1855); möjl. till 4.
6) byggn. om vart o. ett av flera (kubiska l. parallellepipediska) block av betong, sten l. dyl., använda som underlag för en byggnadskonstruktion o. d.; äv. i vissa andra liknande anv. Alla plintar, hvarpå den långa tubledningen hvilar, .. (ha) neddrifvits .. ända tills fast .. pinnmo anträffats. KemT 1912, s. 138. På fast mark uppställas (vid anläggande av stapelbäddar) plintar av knubb, sten eller betong. HbSkogstekn. 478 (1922). HantvB I. 6: 170 (1938). TT 1940, Allm. s. 125. — jfr BETONG-PLINT.
7) tekn. (vid en vägg l. på ett vågrätt l. lutande underlag fastsatt) platta (vanl. av trä, sten l. metall) som utgör fäste för en apparat (elektrisk mätare, telefonapparat, telegrafnyckel o. d.); äv. om klossliknande föremål (med klämskruvar l. dyl.) för inkoppling till en elektrisk ledning. Nyström Telef. 4 (1885; i fråga om väggtelefonapparat). 2UB 3: 423 (1897; i fråga om telegrafnyckel). TT 1901, K. s. 4 (för koppling). Erix (1923).
8) gymn. gymnastikredskap avsett för hopp l. överslag o. dyl. o. bestående av på varandra lagda (uppåt avsmalnande) rektangulära ramar av vilka den översta vanl. är täckt med en skinndyna. Norlander LingFäktsal 38 (i handl. fr. 1842). Plinten kan i flera fall ersätta hästen. Balck Idr. 3: 283 (1888). Asplund LivSmultr. 57 (1945).
9) sjukgymn. ett slags bänk att sitta l. ligga på vid sjukgymnastisk behandling. Låg, hög plint. Hartelius Sjukgymn. 10 (1870). Låg plint (är) en stoppad bred, men låg soffa eller bänk utan ryggstöd, hvars sits är genom gångjärn afdelad i en kortare och en längre del, hvilken senare kan lyftas upp och ställas i olika lutning genom en hållare på undersidan. Wretlind Läk. 3: 95 (1895). Hög plint. Därs. 96. Östergren (1935).
10) (†) sjömil. sannol. om vart o. ett av de grova timmer som bildade sidorna på svänglådor (kursörer) till skeppskanoner. Tersmeden Mem. 5: 142 (1778).
11) (†) sjöt. stödplan för övre delen av en roderhjärtstock som icke uppdragits genom huvuddäck. SFS 1915, s. 1450.
(8) -HOPP. gymn. (gren)hopp över plint. —
Spalt P 1170 band 20, 1953