| Publicerad 1953 | Lämna synpunkter |
PLOGA plω3ga2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (se avledn.).
1) (mindre br.) till PLOG 1: bearbeta jord l. mark med plog, plöja; dels abs., dels tr., med avs. på fält l. mark o. d. Harffua tu effter som iagh haffuer plogat före. SvOrds. B 1 b (1604). På många marker, som i Gustav Vasas dagar hade plogats till åker, susade .. (på J. III:s tid) åter stora skogar. Heidenstam Svensk. 2: 67 (1910). Moberg Invandr. 341 (1952). särsk. (föga br.) bildl. (jfr 2): fåra (ngt) (se FÅRA, v. 2 b); jfr 4. När smärtan plogat djupt din pannas grund. Tigerschiöld Dikt. 2: 16 (1891).
2) (numera knappast br.) eg.: medelst not- l. kälhyvel (”ploghyvel”) förse (bräder o. d.) med fjäder o. not; anträffat bl. dels i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet., om golv l. panelning o. d.: sammanfogad av spontade bräder l. plankor o. d., dels ss. vbalsbst. -ning, spontning, äv. konkretare, om fog som åstadkommits gm spontning l. tappning o. d.; jfr PLOG-HYVEL samt PLÖJA, v. 3. VDAkt. 1679, nr 153 (i p. pf.). Därs. 1705, nr 324, Syneprot. (1704: plogning; abstr.). 6 stycken bielkar .. hafwa släpt sine plogningar och nederfalne ligga på hwalfwet. Därs. 1712, nr 178. Golf och panelning i rummen skola vara väl plogade och försedda med trossbotten. ÅbSvUndH 61: C 13 (1839). jfr IN-PLOGA.
3) till PLOG 2 b: föra åt sidorna l. röja undan snö från vägbana l. järnväg o. d. medelst snöplog; ofta tr., särsk. med avs. på väg o. d.; stundom äv. med indir. refl. obj., i uttr. ploga sig väg o. d.; ofta i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet., om väg l. gata o. d.; jfr SNÖPLOGA. Nordforss (1805). Vägarne här, der man aldrig plogar, äro (alla) lika stora. Læstadius 1Journ. 240 (1831). Förra veckan skulle timmerkörare på sjön Molnbyggen i Leksand ploga sig väg. SD 1900, nr 112, s. 2. Gatorna plogades aldrig i vår goda stad. Hembygden(Hfors) 1910, s. 161. Lagerlöf Liljecr. 34 (1911). jfr UNDAN-PLOGA.
4) i oeg. l. bildl. anv. av 3; särsk.: bana sig väg i snö o. d.; äv. i uttr. ploga snön, bana sig väg i snön; äv. [möjl. delvis utgående från 1] i det bildl. uttr. ploga väg(en) för ngn l. ngt, äv. ploga ngn väg, bana väg(en) för ngn l. ngt. Det gevär, som väg oss plogat / I urvädret utaf tjugu strider. Cygnæus 7: 44 (1841). Kristendomen, som .. plogade vägen för en ny tid. Topelius 23: 41 (1843). Den förste av .. (arbetarna) plogar snön, och raden av tysta figurer bakom honom växer till en lång, mörk linje. Didring Malm 2: 10 (1915). Martinson Kvinn. 264 (1933). särsk.
a) sport. vid skidåkning: bromsa gm att föra isär skidornas bakändar o. föra samman deras spetsar, så att skidställningen påminner om en snöplog; särsk. ss. vbalsbst. -ning. HbSkidlöpn. 1: 97 (1931: plogning).
b) om fågel (vildgås, trana): flyga i plog (se d. o. 2 b β); särsk. om den fågel som flyger i plogens spets. Föraren, som främst i teten plogar. Lundgren FrLyr. 49 (1918, 1921).
PLOGA UPP10 4, äv. OPP4.
2) till 3: medelst plogning röja undan snö från (väg o. d.) l. göra (väg osv.) farbar; äv. med obj. betecknande resultatet: åstadkomma (väg o. d.) gm plogning. Lundell (1893). Att ploga upp vägar, som gå i så raka linjer som möjligt. Aminoff Krigsg. 417 (1904). Lindqvist Herr. 356 (1917).
(4 a) -STÄLLNING, sbst.2 (sbst.1 se sp. 1208). sport. (placering av skidorna l. endera skidan i) sådan ställning som användes vid plogning; jfr plog 2 b α. SkidHb. 178 (1944). —
(3) -TUR. tur l. ordning att ploga. Plogturen gick i ordning mellan gårdarna i (plog-)laget. TurÅ 1939, s. 165. —
PLOGBAR, adj. särsk. [delvis möjl. till plog; jfr t. pflugbar] (i fackspr., mindre br.) till 1: om mark l. jord o. d.: som kan plöjas, plöjbar. VetAH 1748, s. 32. Östergren (1935).
Spalt P 1210 band 20, 1953