| Publicerad 1953 | Lämna synpunkter |
PLUNDRA plun3dra2, v.1 -ade. vbalsbst. -AN (†, G1R 22: 467 (1551), Kellgren (SVS) 1: 124 (1775)), -ANDE, -ING; -ARE (se avledn.); jfr PLUNDER, sbst.2, PLUNDERI (se avledn.).
1) på ett mer l. mindre våldsamt sätt tillägna sig l. bortröva ngns ägodelar; ofta med tanke på att rovet l. stölden omfattar allt av värde som en person äger (l. har på l. med sig vid tillfället) l. som finns på en plats l. i en lokal; med obj. betecknande antingen den person l. trakt l. lokal från vilken ngt bortrövas l. ock det bortrövade; äv. i uttr. plundra ngn på ngt.
a) i fråga om rov som sker (öppet) i samband med krigshandling; ofta abs. OPetri Kr. 324 (c. 1540). Sedhan han hadhe slaghit Fienden på flychten, och plundradh theres Lägher. Lælius Bünting Res. 1: 97 (1588). Fienden (drog) till Kiölen, plundrade och grasseradhe thär iemmerligen. Gyllenius Diar. 95 (1644). Ingen ort, den må vara tagen med storm eller ej, får åt soldaten öfverlemnas till plundring. TjReglArm. 1867, 4: 172. Almquist VärldH II. 2: 356 (1931).
b) i fråga om stöld i samband med överfall av ngn l. inbrott (företrädesvis i annan lokal än bostad, t. ex. i bank, butik l. dyl.). Rövarna överföllo och plundrade de resande på allt vad de ägde. Plundra ngn inpå bara kroppen. Plundra en bank. G1R 28: 187 (1558). At jag the för mig stående personer för stråtröfvare hölt, som tänkte at plundra mig och til döds skiuta. Humbla Landcr. 185 (1740). Och hade jag plundrat en tiggare blott, / Visst bar jag en helare rock. Runeberg 5: 96 (1860). Dessa dyrbarheter (i de ryska klostren o. kyrkorna) plundrades först av rövarband. KyrkohÅ 1928, s. 117. — jfr GRAV-, LIK-PLUNDRING.
c) i allmännare l. oeg. anv., om handlingen att grovt bestjäla ngn l. beröva ngn hans egendom, utan särskild tanke på sättet; jfr KLÅ, v. 2 b, PUNGSLÅ, SKINNA. Kellgren (SVS) 6: 234 (1789). (Axel Oxenstierna o. hans medarbetare) hade .. oförfärade satt sig mot stånds- och ämbetsbröders försök att plundra rikets tillgångar. Fryxell Ber. 9: 72 (1841). (Grevinnan Dubarry) hade plundrat Frankrike på millioner. NF 3: 1510 (1880). SvD(B) 1944, nr 91, s. 4.
d) oeg. l. bildl. (jfr c, 2): röva, stjäla, bestjäla ngn, taga ngt (ofta: allt som finns att ta) från ngn l. ngt, tömma ngt på ngt. SkrVSocLd 22: 106 (c. 1685). Man plundrar fälten på blommor. Tegnér (WB) 4: 88 (1823). Så plundras Carolina (dvs. universitetet i Lund) på sina bäste lärare. AnderssonBrevväxl. 1: 10 (1852). Robert och Ina, hvilka .. bakom moderns rygg plundrat både sockerdosan och bakelsekorgen på kaffebordet. Idun 1888, s. 230. Den hejdlösa plundring, för hvilken naturens rikedomar ständigt varit utsatta från människans sida. SvNat. 1910, s. 8. — särsk.
α) (numera bl. tillf.) i fråga om litterär stöld l. plagiat o. d. Cook 2Resa Föret. 12 (1783). Då han lofvat citera din afhandling, plundrade han den, utan att ange källan. Strindberg Påsk 20 (1901). Norström Masskult. 96 (1910).
β) i fråga om borttagandet av äggen l. ungarna i ett fågelbo. VetAH 1785, s. 314. (Barnen) plundrade alla skatbon på ägg och ungar. Nilsson FestdVard. 74 (1925). jfr ÄGG-PLUNDRING.
γ) i fråga om borttagandet av prydnaderna o. godsakerna i en julgran. Plundra (jul)granen. SmålP 1899, nr 6, s. 4. Höijer 30Silv. 137 (1949). jfr JULGRANS-PLUNDRING.
δ) (i vitter stil, numera bl. tillf.) om handlingen att fråntaga l. beröva ngn ngt abstrakt, t. ex. glädje, mod o. d.; äv. med saksubj. Sjöberg FörslSAOB (1815). Du plundrar mig på mod. Hagberg Shaksp. 3: 292 (1848). När lifvet oss plundrar på lycka, på ära. Wallmark Nyck. 26 (1860). Topelius Vint. III. 2: 116 (1897).
2) skjutk. uttaga (den icke avfyrade) laddningen (ammunition, patron) ur (ett eldvapen). Serenius 281 (1741). Geväret Plundras. SjöreglÖrlFl. 1785, § 625. Plunderskruf, Notskruf och Fogeltunga, nyttjas att plundra laddade kanoner. Hazelius Artill. 70 (1833). ExInf. 1927, 4: 16.
1) till 1 a.
a) (numera knappast br.) grundligt plundra (ngn l. en trakt). OxBr. 6: 52 (1629). Bolinus Dagb. 79 (1679).
2) (numera knappast br.) till 1 b.
a) grundligt plundra (ngn); gm plundring alldeles tömma (ngt) på värdesaker o. d. SDS 1901, nr 40, s. 3.
-KRATS. (förr) krats (se krats, sbst.1) varmed ammunitionen togs ut ur ett framladdat eldvapen. KrigVAH 1811—15, s. 190 Bih. Lundell (1893). —
-SKRUV. (förr) krats varmed ammunitionen togs ut ur ett framladdat eldvapen; särsk. om grövre krats använd vid kanoner. Grundell AnlArtill. 2: 44 (c. 1695). Alm Eldhandv. 1: 83 (1933). jfr musköt-plunderskruv. —
-STOCK.
1) (förr) käpp l. stång vid vilken plunderskruven l. kratsen fästes; vanl. om redskapet i dess helhet (plunderskruv l. krats med stång). KrigVAH 1811—15, s. 186. Jochnick Handgev. 34 (1854).
2) på vissa slag av revolvrar: utdragbar, smal järnstav l. sprint (löpande i en utsvängbar hylsa som är fäst under revolverpipan) varmed hylsorna l. skotten en efter en (ett efter ett) kunna stötas ut ur kammarstycket. EldhandvSkjutsk. 2: 40 (1877). SoldatinstrTräng. 1918, s. 114. —
-STÅNG. (†) stång använd till rengöring av ett eldvapens lopp, läskstång. ÖfversArtillFörs. 1870—72, s. 132 (1873).
B: (2) PLUNDRINGS-ANORDNING~020. skjutk. mekanisk anordning för plundring av ett eldvapen. InfRegl. 1945, 1: 136. —
(1) -FÄRD. färd företagen i syfte att plundra; i allm. till 1 a, b; jfr -tåg. Retzius FinKran. 6 (1878). —
(1) -GIRIG. gripen av ett starkt plundringsbegär; i allm. till 1 a, b. Cederschiöld Maghreb 171 (1918).
(2) -KOLV. skjutk. kolv använd till plundring av en artilleripjäs (gm införande i pjäsens mynning). SoldatinstrArtill. 1944, s. 40. —
(1) -LYSTEN. gripen av plundringsbegär; i allm. till 1 a, b. Fryxell Ber. 4: 293 (1830). Mäktigare, plundringslystna grannar. Lindblom VildmNegerb. 98 (1921). —
-SYFTE. särsk. till 1 a, b. —
(1 a, b) -TÅG. [jfr t. plünderungszug] expedition l. krigståg som företages av en trupp l. ett band o. d. (väsentligen) i plundringssyfte. Fryxell Ber. 13: 59 (1846). Rig 1939, s. 44.
PLUNDERI, n. [jfr t. plünderei] (†) till 1: plundring. Adlersparre HSaml. 2: 46 (i handl. fr. 1565). Thet plunderij som the Swenske uthliggiare giöre i Östersiön. SthmMag. 1780, s. 695 (1610). —
PLUNDRARE, m.||(ig.) [jfr d. plyndrer, ä. holl. plunderer, t. plünderer, eng. plunderer] till 1: person som plundrar ngn l. ngt l. bedriver plundring l. deltager i plundringståg; ofta liktydigt med: rövare. Linc. Bbbb 2 b (1640). Grimberg VärldH 7: 206 (1936). jfr grav-, lik-, vrak-plundrare. särsk.
Spalt P 1240 band 20, 1953