| Publicerad 1953 | Lämna synpunkter |
POLYGON pol1ygå4n l. på1-, äv. -gω4n, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
1) (i fackspr., särsk. mat.) månghörning; stundom (i sht förr): regelbunden månghörning. Rålamb 1: 34 (1690). Munthe IslamK 201 (1929). jfr HASTIGHETS-POLYGON.
2) [specialanv. av 1] (i sht geod.) månghörnig figur bildad av ett polygontåg. KrigVAH 1891, s. 133.
3) [specialanv. av 1] bef. månghörnig figur motsvarande grundformen av en sluten befästnings plana utstakning; förr äv. konkretare: slutet månghörnigt befästningsvärk l. fort. 2 poligoner .. blefwe .. medh murwärk .. opförde. HSH 35: 322 (1656). KrigVAT 1846, s. 499. 2SvUppslB (1952).
5) [specialanv. av 4] (†) bef. om var o. en av sidorna i en kring ett slutet befästningsvärk omskriven månghörning (äv. kallade yttre polygoner); äv. om var o. en av sidorna i motsvarande (gm de inre vinkelspetsarna) inskrivna månghörning (äv. kallade inre polygoner); särsk. (i fråga om befästningar med bastioner): var o. en av de linjer som bildas av en kurtin o. dess förlängning åt ömse håll till kapitällinjerna. Ytra Poligon. Rålamb 8: 6 (1691). En courtine med en half Bastion på hvar ända nämnas tilhopa en Poligon. Ståhlsverd 60 (1755). KrigVAH 1843, s. 332. jfr: Innan Poligon. Rålamb 8: 6 (1691; om ”inre polygon”).
-HARV. (†) lant. Polygonharf, slätharf med mångsidig, vanligen 6-sidig, omkrets på ramen, som utgöres af hvarandra snedvinkligt korsande balkar. Juhlin-Dannfelt (1886). —
-KOPPLING. el.-tekn. koppling vid vilken ledarna l. ledningarna äro kopplade efter varandra till slutna kretsar; motsatt: stjärnkoppling. FörslElektrOrdl. (1931). —
-LAG(EN). mat. o. fys. lag enl. vilken den resulterande hastigheten l. kraften i en hastighets- resp. kraftpolygon kan beräknas. JernkA 1900, s. 148. —
-MARK. geol. o. geogr. mark på vars yta stenar o. d. gm naturkrafternas invärkan hopats i strängar som bilda månghörniga figurer. BotN 1913, s. 115. —
(2) -MÄTNING. geod. vid upprättande av kartor med stor skala: planmätning med polygontåg, varvid vinklarna i brytningspunkterna mätas med teodolit o. avståndet mellan dessa punkter mätas med mätlina l. på optisk väg. KrigVAH 1881, s. 132. —
-PUNKT. (-gon- 1900 osv. -gons- 1691)
2) (†) bef. till 5: punkt där två intill varandra belägna kurtiners förlängningar mötas. Rålamb 8: 29 (1691). —
-SIDA. (-gon- 1880 osv. -gons- 1690)
2) geod. till 2: var o. en av de räta linjerna mellan brytningspunkterna i ett polygontåg. Fennia VI. 1: 19 (1892).
3) (om ä. förh.) bef. till 3, 5: var o. en av fronterna i en befästning i form av en polygon. Busch Fästn. 62 (1880). —
(2) -TÅG. geod. vid polygonmätning: serie av (terräng)punkter som ligga på längre l. kortare avstånd från varandra i en bruten linje (som ofta bildar en oregelbunden månghörning o.) vars vinklar o. delsträckor i resp. mellan brytningspunkterna mätas. SFS 1920, s. 2545. —
-VINKEL. (-gon- 1805—1892. -gons- 1691)
1) (föga br.) mat. till 1: var o. en av (de mindre) vinklarna i en polygons hörnpunkter. Sturzenbecher (1805). Bergroth Geom. 73 (1876).
2) geod. till 2: (den i en polygonpunkt mätta) vinkeln mellan två polygonsidor. Fennia VI. 1: 19 (1892).
3) (om ä. förh.) bef. till 3, om vinklarna mellan sidorna i en kring en fästningsplats omskriven månghörning. Rålamb 8: 26 (1691). Hazelius Bef. 265 (1836).
B (†): POLYGONS-PUNKT, -SIDA, -VINKEL, se A.
Spalt P 1436 band 20, 1953