Publicerad 1954   Lämna synpunkter
POSSESSOR posäs3or2 l. pω-, stundom 040, m.; best. -n ((†) -en HSH 21: 211 (1644), Silvius Succ. A 3 a (1719)); pl. -er pos1äsω4rer osv. Anm. I LMil. 1: 204 (1683) förekommer den lat. pl. -formen possessores.
Ordformer
(posessor 1719. possesor 1740. possessor 1644 osv.)
Etymologi
[jfr t. o. eng. possessor, fr. possesseur; av lat. possessor, till supinstammen i possidere (se POSSEDERA)]
(numera föga br.) ägare, innehavare; särsk. om ägare av gods l. bruk o. d.; jfr POSSESSIONAT 1. HSH 21: 211 (1644). (Arabiska) penningar äro opfundne, som mig af desz trowärdige Possessorer är wordet berättat, uthi wåra Förfäders ättebackar. Dijkman Obs. A 1 a (1686). H:r Grefwe Bengt Oxenstierna såsom possessor af Säteriet Rosersberg. AktsamlKungsådreinst. 244 (1703). 2NF 33: 408 (1921). — jfr BRUKS-POSSESSOR m. fl.
Avledn.: POSSESSORINNA, f. (†) ägarinna, innehavarinna. VDAkt. 1736, nr 577. —
POSSESSORISK1040, adj. [av t. possessorisch] jur. som hör till l. rör ägare l. ägande; i uttr. possessorisk process, rättegång som rör besittningsrätten till ett föremål l. till ett förmögenhetskomplex. Schrevelius CivPr. 573 (1853). SvUppslB (1934). —
POSSESSORSKA, f. (†) = possessorinna. VDAkt. 1735, nr 145. VRP 5/6 1736.

 

Spalt P 1540 band 20, 1954

Webbansvarig