Publicerad 1954   Lämna synpunkter
PREFIX prefik4s, n. (Weste (1807) osv.) ((†) r. l. m. l. f. Enberg SvSpr. 15 (1836), Hyltén-Cavallius Vär. 1: 51 (1863)); best. -et (ss. r. l. m. l. f. -en); pl. =, äv. -er.
Ordformer
(pre- 1801 osv. præ- 1787—1866)
Etymologi
[jfr t. präfix, eng. prefix, fr. préfixe; av nylat. præfixum, substantiverat n. av lat. præfixus, p. pf. av præfigere (se PREFIGERA)]
språkv. affix i början av ett ord l. en ordstam. SAD 1: 160 (1787). Prefixet o- i nordiska språk. Rosell (1942; boktitel). jfr NEGATIV-, NOMINAL-PREFIX. —
Ssgr (språkv.): PREFIX-AVLEDD, p. adj. avledd medelst prefix. Prefixafledda ord. Noreen VS 7: 16 (1906). —
-AVLEDNING~020. abstr. l. konkretare; jfr -avledd. Schwartz o. Noreen SvSpr. 56 (1881). Danell SvSpr. 14 (1927). —
-BILDNING. jfr -avledning.

 

Spalt P 1708 band 20, 1954

Webbansvarig