Publicerad 1954   Lämna synpunkter
PRELAT prela4t, i bet. 1 m., i bet. 2 r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(pre- 1523 osv. præ- 1639—1839. prä- 1700—1855)
Etymologi
[fsv. prelate(r); jfr mlt. prelate, mht. prelat(e), t. prälat, eng. prelate, fr. prélat; av mlat. prælatus, förman, högre andlig, eg. p. pf. av lat. præferre, föredraga (se PREFERERA)]
1) person som bekläder ett högt kyrkligt (l. ecklesiastikt) ämbete; kyrklig dignitär; i fråga om sv. förh. i senare tid företrädesvis om högt uppsatt prästman som (medveten om sitt ämbetes höghet) uppträder med myndighet o. värdighet; äv. ss. nedsättande benämning på präst, särsk. på präst som uppträder (härsklystet o.) med stora later. När biskopen uppträdde offentligt, var han prelat i varje tum. G1R 1: 83 (1523). Äge widh hwarie Domkyrkio så månge Prelater ware, såsom är först Biskopen, dernäst Kyrkioherden, sedan Skolemästaren, och til thet sista Conrector. Lagförsl. 64 (c. 1609). ”Drif ut prelaten”, ropar han åt drängen, / ”Och akta dig, om han släpps in härnäst!” Runeberg 2: 110 (1846). Schück VittA 7: 69 (1943). jfr HOV-PRELAT. särsk. (om ä. l. romersk-katolska förh.) ss. beteckning för högt uppsatta andliga i rang under biskop l. kardinal; särsk. om vissa medlemmar av ett domkapitel resp. av den påvliga kurian. Påwe, Biscoper och prelater. OPetri 1: 159 (1527). SvKyrkH 2: 128 (1941).
2) [jfr BISCHOFF, KARDINAL, sbst.1 3, m. fl. ss. namn på drycker] (förr) dryck tillredd av bourgogne o. pomeranser (med tillsats av diverse kryddor). Fischerström 2: 10 (1780). Dalin (1855).
Ssgr (till 1): A: PRELAT-GESTALT. Det låg en mäktig auktoritet över .. (ärkebiskop Sundbergs) prelatgestalt. Laurin 2Minn. 15 (1930). —
-TYP. Fahlcrantz Kyrkoh. 153 (1907). —
-UTSEENDE~0200, n. Biskopens imposanta prelatutseende. —
-VÄLDE. jfr präst-välde. 2VittAH 22: 340 (1861). —
-VÄRDIGHET~200 l. ~002. (prelat- 1836 osv. prelats- 1786—1847) (i sht om ä. l. katolska förh.) värdighet ss. prelat; högre kyrklig(t) värdighet l. tjänst l. ämbete; särsk. motsv. prelat 1 slutet; jfr prelatur 1. Björkegren 2170 (1786). Söderhjelm Läroår 72 (1928).
B (†): PRELATE-DÖME. [fsv. prelatadöme] till 1 slutet: prelats ämbete (med tillhörande gods o. inkomster). OPetri 1: 218 (1527).
C (†): PRELATS-VÄRDIGHET, se A.
Avledn. (till 1): PRELATENSISK1040, adj.; adv. -t. [ombildning av prelatisk] som är en prelat(s) l. sådan som hos en prelat l. som uppträder ss. en prelat; som tillhör o. utmärker l. härrör från osv. det högre prästerskapet; äv. nedsättande, i fråga om präster i allm.: som uppträder (härsklystet o.) med stora later o. d. Almqvist PrSt. 16 (1840). Det prelatensiska maktbegäret. PT 1906, nr 22 A, s. 3. Den prelatensiske och icke så litet självmedvetne Johannes Rudbeckius. KyrkohÅ 1942, s. 243. —
PRELATISK, adj.; adv. -t (Atterbom Minn. 551 (1819)). [jfr t. prälatisch] (†) = prelatensisk. AAAngermannus FörsprKyrkiost. B 4 a (1587). Geijer I. 6: 235 (1840). —
PRELATUR104, r. l. f.; förr äv. PRÆLATURA, f. (pre- 1526 osv. præ- c. 1630—1877. prä- 1787—1878. -tur 1795 osv. -tura 1686. -turer, pl. 1526 osv.) [ytterst av mlat. prælatura]
1) (i fråga om ä. l. katolska förh.) prelatvärdighet, en prelats tjänst l. ämbete; särsk. motsv. prelat 1 slutet, om vissa högre kanikers värdighet l. ämbete (med tillhörande förmåner). G1R 3: 260 (1526). SvKyrkH 2: 614 (1941).
2) (numera knappast br.) i sg. best.: (det högre) prästerskapet. Almqvist PrSt. 6 (1840). Sylwan SturzenB 60 (1919).

 

Spalt P 1715 band 20, 1954

Webbansvarig