Publicerad 1954   Lämna synpunkter
PREPOSITUS prepω4situs l. -på4-, m.; i best. anv. utan slutartikel; pl. (med lat. pl.-ändelse, numera bl. tillf.) -iti -iti (Wallquist EcclSaml. 1—4: 253 (1712)). Anm. Förr användes ordet med genomgående lat. böjning. UpplDomb. 4: 15 (1638: Præposito, dat. sg.). Wallquist EcclSaml. 5—8: 482 (1644: Præpositorum, gen. pl.).
Ordformer
(pre- 1939 osv. præ- 1712—1904)
Etymologi
[jfr t. präpositus, eng. præpositus; av lat. præpositus, föreståndare, förman, eg. p. pf. av præponere, sätta framför (se PREPONERA)]
(om ä. förh.) föreståndare, styresman o. d.; särsk. dels (om katolska förh.): den främste bland kanikerna i ett domkapitel (jfr DOMPROST 1), dels: kontraktsprost, dels: föreståndare för kommunitet (se d. o. 3). Herr Præpositus. Wallquist EcclSaml. 1—4: 253 (1712; om kontraktsprost). Den första befordran .. (Andreas Rydelius) erhöll, var till Præpositus vid Communitetet, år 1707. Hammarsköld SvVitt. 1: 191 (1818). Olaus Magni .. blev .. (1412) prepositus i Upsala. KyrkohÅ 1939, s. 62.

 

Spalt P 1737 band 20, 1954

Webbansvarig