Publicerad 1954   Lämna synpunkter
PRESUMTIV pres1umti4v l. pre1-, äv. PRESUMPTIV pres1umpti4v l. pre1– (presummti´v Dalin), adj.; adv. -T (†, Almqvist GMim. 3: 135 (1842)).
Ordformer
(förr äv. -tif. pre- 1781 osv. pré- 1847. præ- 1818. -sompt- 1837. -sumpt- 1804—1953. -sumt- 1781 osv.)
Etymologi
[jfr t. präsumtiv, eng. presumptive, fr. présomptif; av senlat. præsumptivus, till lat. præsumptus, p. pf. av præsumere (se PRESUMERA)]
(i sht i fackspr.) förmodad, antagen, som kan antagas bliva l. vara ngt, sannolik; särsk. om arvinge l. tronföljare o. d.: blivande, som är närmast i tur. Presumtif Thronföljare. Eberhardt AllmH 4: 130 (1781). De presumtiva stärbhusdelägarna. Nilsson HistFärs 91 (1940). särsk. (†): fingerad, nominell. För hvarje korståg .. var påfven presumtiv anförare. Geijer I. 1: 24 (1818).

 

Spalt P 1802 band 20, 1954

Webbansvarig