Publicerad 1954   Lämna synpunkter
PRETENDENT pret1ändän4t l. pre1-, l. -end-, m.||(ig.); best. -en; pl. -er.
Ordformer
(pre- 1714 osv. præ- 1641—1840. prä- 1788—1821)
Etymologi
[jfr t. prätendent, eng. pretendant, pretendent; av fr. prétendant, eg. p. pr. av prétendre, göra anspråk (se PRETENDERA)]
person som gör anspråk på (förr äv.: som eftersträvar) ngt; särsk. i uttr. vara pretendent på, äv. till ngt, göra anspråk på ngt, förr äv.: eftersträva ngt, ha rättmätiga anspråk på ngt, ha rättighet till ngt. Bark Bref 2: 136 (1706). (Han hade sökt undandraga sig) at giöra Hr Gref Frölich, som är en så stor prætendent til samma egendom, behörigt skiähl och redo. 2RARP 8: 52 (1734). Pretendenterna till .. (drottning Viktorias) hjerta och hand. AB 1840, nr 1, s. 3. En pretendent på pastoratet. Cavallin Herdam. 3: 60 (1856). Kallenberg CivPr. 1: 938 (1924). — jfr ARVS-PRETENDENT. — särsk.: (furstlig) person som gör anspråk på ett rikes krona, tronkrävare; äv. bildl., om person som eftersträvar den främsta l. ledande ställningen på ett visst område. Stiernman Riksd. 982 (1641). Thorild (SVS) 3: 26 (1791; bildl.). KyrkohÅ 1938, s. 148. jfr KRON-, TRON-PRETENDENT.
Ssg: PRETENDENT-PARTI. politiskt parti som stöder en pretendent; jfr pretendent slutet. Hedin Tal 1: 267 (1902).

 

Spalt P 1803 band 20, 1954

Webbansvarig