Publicerad 1954 | Lämna synpunkter |
PREUSSARE pröj3sare2, äv. proj3-, i bet. 1 o. 2 m., i bet. 3 r.; best. -en, äv. -n; pl. =; i bet. 1 äv. PREUSS, m., numera bl. (i bet. 1 a) i pl. preusser pröj4ser, äv. proj4-; i bet. 1 a äv. PRUSER prɯ4ser, l. PRUSSER prus4er, sbst. pl.; förr äv. (i bet. 1 o. 1 a) PREUSER, m., l. PRYSS, m. (pl. -er), l. PRYSSE, m. (pl. -ar, möjl. äv. att hänföra till sg. pryss).
1) man som bor i l. härstammar från Preussen; i pl. äv. utan avs. på kön.
a) (numera bl. hist.) om personer tillhörande ett under medeltiden o. i början av nyare tiden mellan Memel o. Weichsel bosatt folk, som talade ett med lettiska o. litauiska besläktat språk. TullbSthm 1535, s. 42 a (ss. personbinamn). Wåre granner thee Ester, Churer, Prysser och Wänder. Schück VittA 1: 34 (i handl. fr. 1617). SvUppslB 20: 1013 (1934).
b) i fråga om den tyska delstaten Preussen. HFinlÖ 288 (1712). Denna Licentiaten Schreber .. (är) icke till nationen Preutzare, utan Saxe. Linné Bref I. 1: 86 (1760). 3SAH LX. 1: 8 (1949).
2) nedsättande benämning på person (i sht militär) som erinrar om en preussare (i bet. 1 b) gm att hålla överdrivet strängt på ordning o. disciplin o. utsätta sina underordnade för hård drill. Nilsson Olymp. 91 (1923). I regel äro de svenska preussarna tillräckligt intelligenta för att avhålla sig från kroppsliga övergrepp. GHT 1945, nr 85, s. 3.
Spalt P 1811 band 20, 1954