Publicerad 1954   Lämna synpunkter
PROPP- prop3~ (i fråga om uttal jfr nedan), förr äv. PROPPE-, ssgsled.
Etymologi
[jfr d. prop-, t. propfen-; av PROPP under anslutning till PROPPA, v.1; jfr PROPPANDE]
med förstärkande innebörd.
Ssgr (vard.; ofta i emfatisk anv. o. därvid skrivna o. uttalade ss. två ord): A: PROPP-FULL. (propp- 1840 osv. proppe- 1732) [jfr d. propfuld, t. propfenvoll] fylld, överfylld, fullpackad, fullproppad; äv. bildl., i fråga om kunskaper o. d.; jfr proppa, v.1 1 (a); särsk. i uttr. proppfull med l. av ngt; äv. i substantivisk anv., i uttr. proppfullt med l. av ngt, massor l. mängder med l. av ngt. Salen var proppfull (med åhörare). Kolmodin QvSp. 1: 27 (1732). Tänk dig, lilla Karlshamn propp fullt af turkar. Heidenstam Karol. 2: 174 (1898). Frankrike var .. proppfullt av .. beundran för allt vad .. (Ludvig XIV) tog sig för. Grimberg VärldH 10: 76 (1941). —
-FYLLD, p. adj. [jfr d. propfyldt] proppfull. Jag måste skrifva — proppfylld är / Min .. hjerna. AJourn. 1815, nr 33, s. 2. Victorin Örnung. 58 (1932). —
-MÄTT, adj. [jfr d. propmæt] stoppmätt, övermätt. Han var proppmätt efter första rätten. Lundquist Zola Grus 410 (1892). —
-STINN. (tillf.) om person l. mage o. d.: stinn på grund av övermättnad. Laurén Stenvall Bröd. 244 (1919).
B (†): PROPPE-FULL, se A.

 

Spalt P 2069 band 20, 1954

Webbansvarig