| Publicerad 1954 | Lämna synpunkter |
PROPRIETET, r. l. f.; best. -en.
(†)
1) egendom; egendomsrätt; äv.: rättighet (att disponera över ngt); äganderätt. 2SthmTb. 5: 268 (1577). At förlägga mina egna periodiska arbeten .. (har) jag ansedt .. såsom min proprietet. HH XXXII. 1: 206 (1785). Proprieteten, som man också kallar rättigheten att disponera öfver tingets substans. Schrevelius CivR 2: 11 (1847). Ekbohrn (1904).
2) egenskap, egenhet (se d. o. 2), egendomlighet, särmärke, kännetecken. VDAkt. 1662, nr 131. Du förstår den (dvs. kroppen) .. ej fulkommeligen, så länge du ej vet des almänna proprieteter. Triewald Förel. 2: k 1 b (1736). Med ett väsendes .. proprieteter eller egenheter förstås de attributer, som tillkomma blott detta väsendet och icke något annat. Boström Propæd. 28 (c. 1865). KyrkohÅ 1907, s. 208.
3) i utvidgad anv.: anständighet, det passande. I China är hela den Borgerliga lefnaden en Practisk Sedo-Lära, och sådan är i synnerhet vördnaden för hvad man kallar Proprietet. Scheffer PVetA 1772, s. 19. Gustaf III 1: 213 (1774).
Spalt P 2072 band 20, 1954